Ariel Pink's Haunted Graffiti 5 House Arrest

Ariel Pink's Haunted Graffiti 5
House Arrest
Paw Tracks 8

Av: PM Jönsson

Publicerad: sön, 2009-11-01 19:54

En av de märkligaste konserter jag sett på mycket länge var Ariel Pink på Sticky Fingers i Göteborg förra året. Det var på många sätt uselt. Han såg totalt oinspirerad ut. Uttråkad. Oengagerad. Känslan från skivorna var bortblåst. Kompbandet tillförde ingenting. Tråkig dussinrock. Samtidigt som jag gick och beställde en ny öl för att bli på bättre humör tyckte jag synd om killen. Det kan inte vara lätt att efter mängder av simpla hemmainspelningar utan någonsomhelst plan på att slå igenom plötsligt hyllas av såväl smala webzines som de stora rockblaskorna. Och dessutom få en stämpel som det nya lo-fi-frälsaren, ett outsidergeni. Plocka ihop ett band. Försöka vara stjärna.

Och när jag googlar och hittar ett par intervjuer är det knappast förvånande att Ariel Pink berättar att han bara turnerar för att vara snäll mot skivbolaget. Han har blivit utbuad överallt. Vill inte spela live. Låtarna på skivorna som släppts på Paw Tracks var aldrig någonsin påtänkta att framföras live. Nu har han dessutom fått skrivkramp och har en lillasyster som råkat ut för en bilolycka och är svårt skadad. Men skivor finns att ge ut, han har mängder med kassetter, hur många låtar som helst.

Ariel Pink låter verkligen som ingenting annat. Det är som att skruva in radiokanalen gud glömde skrev jag i en recension av ”The Doldrums/Vital Pink” som var den första cd som släpptes med låtar endast ett fåtal i Los Angeles-trakten hade hört tidigare. Reaktionen var likadan med ”Worn Copy” på stereon. Liksom aktuella ”House Arrest” som ursprungligen gavs ut av Ballbearings Pinatas 2002. Jag har svårt att hitta ord. Hur ska man beskriva Ariel Pinks musik? I början visste jag inte om jag tyckte att det var dåligt eller briljant. Nu sitter jag förstummad och försöker få grepp om vad han egentligen håller på med.

En viktig nyckel är att Ariel Pink kommer från Los Angeles. Han tillbringade många år i Beverly Hills, pappan invandrade från Mexiko och klättrade på den sociala stegen och är framgångsrik läkare eller något liknande. Ariel Pink säger att Los Angeles präglar allt han gör. Han kan bara skildra sin hemtrakt, sina specifika erfarenheter, denna bisarra stad genomsyrar varenda låt. Jag har aldrig varit i varken Kalifornien eller USA och övertolkar möjligen den geografiska betydelsen. Men det känns som att stora moln av förlorade drömmar, sunkiga existenser, sjaskiga motell, glitter och skit, Hollywood, ja, allt man förknippar med Los Angeles flyter omkring i låtarna. Platsen figurerar implicit och explicit i texterna. ”Life In L.A.” på ”Worn Copy” är det det tydligaste exemplet.

Radion har varit den stora flykten i livet. Att han lyssnat mycket på Throbbing Gristle och Cabaret Voltaire och industripionjärbanden har säkert påverkat do-it-yourself-inställningen. Han spelar med något litet undantag allting själv. Trumljuden gör han med munnen (!). Använder en åttakanalare. Men det är långt ifrån elektronikpunknoise, utan poplåtar som ständigt skiftar karaktär. I ena stunden tänker jag på mainstreampop från sjuttiotalet, i nästa dyker Frank Zappa upp i huvudet, vadsomhelst, precis vadsomhelst. Han har vidöppna antenner, låter all musik han någonsin hört få lika stor plats, tar fram gitarren, basen, synten, mikrofonen, spelar så gott han kan, det kan vara halvfalskt, svajigt, mycket svajigt, knasigt; men han är en fena på melodier och oväntade infall och låtarna rinner, rinner, rinner, tar en u-sväng, stannar, hackar, rinner, rinner, plundrar en skivbutik, surfar iväg på ett gitarrsolo, går ner i dy, ett inre avlopp, mörka stråk, mardrömmar, mardrömmar, symfonirock, solskenspop, vadsomhelst, precis vadsomhelst.

Inledande ”Hardcore Pops Are Fun” är en slags hyllning till popmusik. ”Interesting Results” har en löjligt effektiv refräng. Sen blir det mer skruvat. Han sjunger ibland i falsett som en upphetsad soulsångare, laborerar med rösten, artikulerar som en åttiotalssyntare, gömmer rösten långt bak, tar i så det ekar. Okej, det finns fortfarande lägen när jag sätter i halsen, som den hysteriska ”Gettin´ High In The Morning” med ett enerverande och upprepande gitarriff. Ibland blir det för mycket. Men jag köper det. Originaliteten vinner. Det är hela tiden fascinerande, en resa med ständigt nya intryck.

Låtarna jag oftast återkommer till är ”Oceans Of Weep” och ”Netherlands”. Den förstnämnda är en sjunkande och svävande ballad med vackert piano och krypande känsla. ”Netherlands” startar som typ tidiga Genesis eller en lugn låt med Van Der Graaf Generator (Peter Hammill på helium, ungefär) och är Ariel Pinks tolkning av progressiv rock i nio minuter. Finns den här låten på riktigt? Hör jag i syne? Nej, den finns, länge leve Ariel Pink. Och jag hoppas att han mår bra. Snart är det ny turné – med drömska instrumentalduon Belong. Och den som hört någon av skivorna kan inte bua. Det går inte. Det är bara att tacka Animal Collective som ger ut skivorna.

(Publicerad 2006)

Läs mer om:

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry