Arthur Russell: Wild Combination

Arthur Russell
Wild Combination – A Portrait of Arthur Russell. A Film By Matt Wolf.
Plexifilm 033
(pop)

Av: PM Jönsson

Publicerad: ons, 2009-09-30 00:08

”Not many people allow themselves the full extent of their complexity. (---) he was to remarkable and individual for his time”. Ungefär så säger David Toop i början av Matt Wolfs Arthur Russell-dokumentär som nyligen släppts på dvd. Arthur Russells komplexitet, mångsidighet och till synes motstridiga egenskaper är en anledning till att Matt Wolfs dokumentär fascinerar från första till sista sekund. Ja, förutom själva musiken, som är mer aktuell idag än någonsin tidigare. Höstens samling ”Love is Overtaking Me” (Audika/Rough Trade) med singer/songwriter-låtar har lagt till ännu fler bitar till Arthur Russells rika, bitvis ogripbara, inkonsekvent konsekventa musikskapande. Han kunde göra framåtpekande disco. Avantgardemusik. Poplåtar. Mantran. Förena rösten och cellon till intim experimentmusik. Och så kunde han alltså – vilket få utanför vänskapskretsen visste om – skriva country/folk/pop-låtar som är lika bra som vadsomhelst i ”genren” från 70-talet.

”Wild Combination” berättar om musikern och människan Arthur Russell i 71 minuter. Det är en lysande musikdokumentär. Traditionellt uppbyggd, med intervjuer från nyckelfigurer, musikerkollegor, vänner, partnern Tom Lee och föräldrarna. Vi får följa med från uppväxten i Oskaloosa, Iowa, för att via några ganska odokumenterade år i San Fransisco landa i New York, där Arthur Russell levde till han insjuknade i aids och dog 1992.

Matt Wolf har bakgrund som experimentfilmare och det märks delvis, i bildberättandet, det är oerhört snyggt filmat och fotat, oväntade, läckra övergångar och bilder som perfekt illustrerar musiken. Arkivmaterial, både stillbilder, och filmer – det finns tyvärr inte så mycket konsertklipp och annat bevarat med Arthur Russell – bryter in då och då på ett stilfullt sätt. Men det jag tycker allra mest om är tonen i filmen. Balansen. Det finns saker jag undrar över, som inte finns med, som kontakten Arthur Russell hade med John Hammond (mannen som upptäckte Billie Holiday, Bob Dylan och Bruce Springsteen) till exempel. Möjligen var det helt enkelt så att Hammond förstod att Arthur Russell saknade egenskaper för att slå igenom, även om han i perioder var besatt av att göra ”massmarket-music”. Men han gömde sig bakom pseudonymer. Var svår att samarbeta med i längre perioder, hade svårt att slutföra saker, gick vidare, levde för processen, skrev nya låtar och kompositioner varje dag.

Det mest gripande är några sekvenser med föräldrarna. De förstod inte deras son, han lämnade dem i tonåren, ville inte leva på prärien. Pappan bryter ihop när han berättar om det sista mötet, när Arthur Russel var döende. Om han inte hade blivit sjuk utan levt vidare säger föräldrarna att han antingen hade blivit berömd eller suttit i sin lägenhet med ännu fler av de hundratals kassetter som redan existerar. Tragiskt att Arthur Russell inte fick en större publik under sin levnad utan att musiken först på senare tid, via återutgivningar, samlingar, och – inte minst – med hjälp av Matt Wolfs film hittar en lyssnande publik. Och precis som Jens Lekman säger i slutet av filmen (Jens Lekman sammanställde en cover-ep med Russell-låtar för två, tre år sedan) kan man tro att musiken är några veckor gammal. ”Bubblegum buddhist music” som Arthur Russells granne och nära vän Allen Ginsberg säger vid ett tillfälle. Ett utryck som Russell själv myntade. Bubblegum buddhist music. En värld av eko. Oceanmelodier.

Fotnot: mycket sevärt extramaterial. Covers av bland annat Jens Lekman och Verity Susman (Electrelane). Mantra av Allen Ginsberg. Och – framförallt – Russell-musik från 1989. En video filmad av Phill Niblock från 1985. Fantastisk musik.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry