Arturas Bumšteinas – Epiloghi

Arturas Bumšteinas
Epiloghi
Unsounds 39u

Av: Kristoffer Westin

Publicerad: fre, 2014-05-30 03:08

Idéer gestaltade i klanger är minst sagt ett problematiskt område. Ofta tycks anspråken vara större än det klingande resultatet och därmed förefaller verket mer pretentiöst än snillrikt. ”Epiloghi. Six ways of saying Zangtumbtumb” av Arturas Bumšteinas är tyvärr inget undantag. Men – om vi bortser från den omständliga väven av idéer, återstår en intressant och tilldragande ljudvärld, väl värd att utforska.

Kompositionen beskrivs av upphovsmannen som ett homage till Luigi Russolos manifest om bullerkonsten (L'arte dei Rumori, 1913), René Descartes Avhandling om själens passioner (1649) samt Jacopo Peris försvunna opera ”Dafne” (den äldsta kända operan, daterad till 1598). Inte mindre än tre förebilder ligger alltså till grund för kompositionen ”Epiloghi. Six ways of saying Zangtumbtumb”.

Hur detta material hänger ihop och gestaltas i ljud är som sagt inte helt oproblematiskt, utan snarare ganska snurrigt och besvärligt. De sex delar som utgör ”Epiloghi. Six ways of saying Zangtumbtumb” korresponderar med antalet passioner som Descartes upptecknar i Avhandling om själens passioner. Vidare har varje passion (begär, hat, kärlek, sorg, glädje, förundran) sammanlänkats med en bullerfamilj ur futuristorkestern, hämtade från Russolos manifest – men istället för futuristorkesterns schabrak har Bumšteinas inhämtat ljuden från bullermaskiner som användes på scenen under barockepokens teater. Härmed återknyter Bumšteinas till Peris barockopera, samtidigt som de sex delarna i verket fungerar som hypotetiska epiloger till samma opera av Peris. Men inte nog med det – Bumšteinas har även slängt in instrumentala delar, vars ursprung står att finna i melodier och/eller harmonier från omkring 200 olika populärmelodier, daterade mellan 1500-talet och 2000-talet.

Det knakar och knarrar. Ja, så låter det inledningsvis. Gestaltningen av begär ska det tydligen vara, men tankarna fastnar snarare i en marin miljö. Försiktigt glider vi ut på öppet vatten, där arkaiska toner från en självgod och blåblodig cembalo besvärar genom en insmickrande romans. Plötsligt gör instrumentet ett jättelikt avantsprång framåt i tiden genom rasslande och prasslande innanmätesbehandling; Filippo Tommaso Marinetti intar scenen med flammande, flämtande, punkterade deklamationer och rytmen accentueras följdriktigt liksom slagverkskraftigt. Hatet åtföljs av kärleken, där den senare passionen gestaltas av följsamma, sensuella rörelser. Vackra harmonier i horisonten tonas försiktigt ut och tröstande folkmelodier tar vid; vi vaggas in i en känsla av saktmod och sorg, vilken bryts mot femte delens fryntliga lattjolajban-dur, ackompanjerat av virvlande och pruttiga vindpustar liksom smått kitschiga ljudeffekter. En rotlös avslutning med inslag av dunder och brak lämnar oss med frågan varthän – förundran. Så har vi färdats mellan begär, hat, kärlek, sorg, glädje samt förundran.

Rörelsen mellan de olika passionerna är tilldragande, medan rörelsen i tiden (särskilt märkbar med hänsyn till de många och olika melodierna/harmonierna) är intressant. Den klingande gestaltningen är poetisk och väl genomförd, men förefaller något platt relaterad till det jättelika idéstoffet. Ur den synpunkten hade kompositionen mått bättre av att tona ner de överdimensionella pretentionerna och istället låta det klingande tala sitt tydliga språk.

Som kontrast till ”Epiloghi. Six ways of saying Zangtumbtumb” innehåller skivan även stycket ”Night on the Sailship”, vilket i all enkelhet beskrivs som ett nattligt imaginärt soundtrack. Återigen använder Bumšteinas bullermaskiner från teaterscenen, tillsammans med ljud från kulissmaskineriet och rekvisita. Stycket är okomplicerat vackert, men jag är oviss om dess funktion, möjligen med undantag för en ökad sömnaptit. Trivsam utfyllnad.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry