Arve Henriksen Strjon

Arve Henriksen
Strjon
Rune Grammofon RCD 2061 (Border)

Av: Jens Holmberg

Publicerad: tors, 2010-01-07 10:57

Den norska trumpetaren Arve Henriksen återvänder här med sitt tredje album ”Strjon”. Titeln är det forna namnet på samhället Stryn beläget på den norska västkusten, där Arve Henriksen själv växt upp. En vacker plats med höga fjäll och djupa dalar. Topografiska titlar som ”Black Mountain”, ”Twin Lake” och ”Alpine Pyramid” vittnar om de vyer som speglas i besökarnas ögon. Försjunkenheten i naturen är ett tema, men ”Strjon” handlar lika mycket om det mänskliga medvetandet. Musiken baseras på nedskrivna elektroniska och improviserade ljudskisser från Henriksens ungdomsår. Dessa har sedan kompletterats med nyare improviserat material.

Som rastlös och jagad storstadsmänniska är det lätt att drömma sig bort i musiken. Fastna i nostalgi. ”Strjon” känns som en minnenas resa, som utspelar sig i dalgången mellan stad och land, då och nu. Det är som att stirra djupt in i en folklivsmålning av Anders Zorn.

Det är en välbekant klang man hör när Arve Henriksens trumpet sjunger. Den svävar som alltid lätt och flyktigt. Tonen är karakteristiskt torr och hans spelande ingjuter ett lugn i min kropp. Djupt inne i trumpeten hörs ekon av Miles Davis och Nils Petter Molvær. Uttrycken söker ständigt balanspunkten mellan det kontemplativa och det skrämmande. Det är bergens dikotomi; i det natursköna intrycket av majestätiska bergsmassiv finns också en aning av oberäknelighet och överhängande fara.

Titelspårets tjocka dronematta, som bär ett klassikt Deathprodsnitt far fram som ett mullrande snöskred och visar upp den ena sidan. medan den drömlika ”Wind And Bow” visar upp den andra med sitt varsamma och utdragna blås. De skiftande intrycken spelas väl ut mot varandra och ger musiken sprängkraft. Bidragen från Supersilents Helge Sten och Ståle Storløkken, som adderar gitarr och bow respektive keyboards till musiken, sträcker ut stämningarna och förstärker det naturromantiskt mystiska.

Föregångaren ”Chiaroscuro” var full av liv, både i ljuset och skuggan. Här är det dystrare. Trumpeten dryper av känslomässigt färgade nyanser och det bestående intrycket är längtans blå vind som blåser stark genom musiken. Den finns alltid närvarande, trots att sceneriet ändras längs med vägen.

På ”Twin Lake ” och ”Green Water” får Henriksen åter sällskap av Ståle Storløkken. Musiken utvidgas genom hans fria spel. Ljudfragmenten som strömmar från hans keyboard påminner om ett piano med preparerade strängar. Lekfullt, men samtidigt i precis samklang med trumpeten. Det märks att de båda herrarna har spelat tillsammans länge.

Det går att spåra Henriksens fascination för österländsk musik på somliga ställen. Den vackra höjdpunkten ”Glacier Descent” byggs kring hans skiftande stämma. Rösten spelar ut ett brett register och växlar mellan tibetanskinfluerad strupsång och falsett. De skiftande rösterna loopas över en elektronisk ridå. Uttrycket blir obeskrivlig, det är så vackert att det gör ont.

”Ancient and Accepted Rite” kan räknas in till de få, mindre lyckade inslagen på skivan. Styckets sakrala anslag är inte speciellt upphetsande. I sin helhet är ”Strjon” en vacker skapelse som hämtar sin kraft från naturen och Arve Henriksens minnesanteckningar. Det är lätt att föra tankarna utmed de höga topparna när man lyssnar. Jag vill bryta upp från staden, ta första bästa flyg till Stryn och ge mig ut i ädellövskogen. Söka inre harmoni och natur och lägga förband på min söndriga storstadssjäl. Det där lät nästan religiöst. Riktigt så långt kan man kanske inte dra det, men musiken sätter i alla fall igång tankarna och skapar en stund av inre frid och respit från den kaotiska världen.

(Publicerad 2007)

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry