Ass: Ass

Ass
Ass
Headspin Head 005

Av: Ulrika Revenäs Strollo

Publicerad: lör, 2009-12-05 01:39

Ass (Andreas Söderström Solo) är ett fyndigt namn eftersom det trots musikens initialt mjuka framtoning finns något lite uppkäftigt över det. Kanske har det att göra med den punkattityd som sägs finnas bakom projektet. I en kort text på Headspin Recordings hemsida där artisterna presenteras står bl.a. om Söderström: “a versatile punkrocker grown up in a bouzoki factory”.

Det självbetitlade debutalbumet har inte mycket av punkrock-skrammel över sig; det är vackert, lågmält och eftertänksamt, en mestadels helt intrumental “folktronica”. Framförallt ger den akustiska gitarren, de fint utmejslade, skarpa men minimalistiska melodierna och Söderströms lena röst musiken dess tydliga karaktäristik. Annars rör sig Ass i samma musikaliska landskap som t. ex. själsfränderna Tape.

Andreas Söderström är en självlärd multiinstrumentalist. Han har bl. a. spelat bas med Jenny Wilson, lapsteel och trumpet live med Tape, och harmonium och gitarr i Blood Music, och är en av medlemmarna i folkrock/kammarjazzbandet Pallin. På solodebuten spelar han själv samtliga instrument (gitarr, trumpet, synthezisers, harmonium, blockflöjt, klockspel m. m.); det är också han som skrivit alla låtar och producerat skivan.

Att lyssna på Ass är att försättas i en närmast omedelbar kontemplativ och behaglig sinnesstämning, det finns något varmt och kärleksfullt över hela projektet, både i musiken och i Söderströms personliga framtoning, live och på skiva. På “Stealing Apples” och “Don´t You Tell a Word”, två av skivans sju låtar, sjunger han med mjuk, tillbakalutad röst. Och det fungerar oerhört bra som kontrast till det annars helt och hållet instrumentala, att de finns där; det överraskar, skapar en spänning och variation i ljudbilden.

Och visst, Ass är öppna fält, skogar, sol och vind i håret, längtan, ibland smärtsamt vackert och med en romantisk biton, men hela tiden finns där något som oroar, som stör: ett skrapande ljud, ett elektroniskt knaster, en disharmonisk liten melodislinga som upprepas i bakgrunden. Därför blir det aldrig för snyggt eller tillrättalagt, utan balanserar på rätt sida om det alltför inställsamma eller bitterljuva.

Med andra ord: detta är en stark debut, skicklig, självklar, och ödmjuk i sin framtoning. Det är musik som fungerar sinnesutvidgande och meditativt, som med sin repetitiva musikaliska struktur försätter mig i en skön och avslappnad stämning. Jag känner mig orädd, mottaglig för intryck, och tryggt förvissad om att människorna och världen runtomkring bara vill mig väl. Musik att befinna sig i, finnas till i. Värmas. Vaggas. Vara lycklig i.

(Publicerad 2006)

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry