Atolón: Concret

Ruth Barberán, Alfredo Costa Monteiro, Ferran Fages
ATOLÓN Concret
Intonema int 004

Av: Thomas Millroth

Publicerad: ons, 2013-01-16 19:41

Lågdynamiskt, långsamt, någon kanske säger långtråkigt. Då opponerar jag mig, men det är svårt att verkligen berätta vad som är så bra med det här atavistiska ljudgnisslet.

Jag kan peka på Alfredo Costa Monteiros dronande dragspel. Då jag väl fått öronen på det fylls denna musik med luft och uthållighet. Det svajar och rör sig på ett vis som får fundamentet kännas osäkert. Så kan jag lyssna på hur Ruth Barberáns trumpet slingrar sig runt dragspelet tills jag inte vet vem som är vem. Det är svårt att hålla så här raka toner länge och hålla intresset vid liv.
Barberán eller vem det nu kan vara håller på och bökar och stökar så hon riskerar att gräva ner sig, men där svävar Ferran Fages obehagligt högljudda föremål och hans turntables – akustiska förstås.

När jag väl gått igenom denna svårförklarliga musik, denna amöba av ljud, som delar sig och pumpar sig framåt liksom utan riktning, ja då börjar jag lyssna igen och hör allt som en kropp. Sammanhållet som en omfamning. Våldsamma rörelser smattrar som spasmer genom musikulaturen. Det skär som ångest i öronen. Kanske.

Så lyssnar jag igen och all musikalisk desperation i musik och muskler dunstar, kvar är ett slags fars, där Barberán, Fages, Costa Monteiro snubblar runt som i en cirkusmanege. Jag är inte helt säker på att detta inte är fars. Det surrar och susar i akustiken, Barberán kastar in helt banala uthållna toner, det gungar under fötterna. Jo, nog är det en blandning av dröm och stumfilm.
Till slut tycker jag det är en het, humoristisk, fysisk och lockande musik.

Lågdynamiskt, visst, en kort lyssning kopplar samman med en mängd andra spelare. Kontakt efter kontakt bryts efter en stund.

Kvar sitter dessa musikanter i Barcelona med var sitt akustiskt instrument och låtsas inte att de gör bandmusik eller låter som elektronik. Det är bara en musik som liknar surrealismens uppslitna värld av överraskningar.

Efter en rad skivor den senaste tiden börjar jag tro det är dags att åka till Barcelona och lyssna. Lågdynamiska filialen där har växt till ett huvudkontor. Eller: här finns inte längre några lokala kontor inom denna sorts (vilken sort, förresten?) musik. Etiketter, spelare, scener växlar och spänner över intressanta oväntade platser.
Och slutligen: ännu ett minnesvärt album från några av de intressantaste musikerna just nu, Barberan och Costa Monteiro.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry