Attilio Novellino: Through Glass

Attilio Novellino
Through Glass
Valeot 014, 2012

Av: Sven Rånlund

Publicerad: tis, 2012-04-17 23:57

Attilio Novellino är en drånande italienare med fin känsla för bett i elektroniken. Through Glass är hans andra skiva, tre år efter debuten Anonymous Said som jag inte hört, inte bara för att den är utgiven under namnet Un Vortice Di Bassa Pressione (”En virvel av lågt tryck”, om man får tro automatöversättaren).

Det handlar om ljudlandskap i Novellinos musik, stora och täta och vibrerande sjok av föränderligt ljud. Definitivt är skönheten en framträdande kvalitet, en slags sonar helighet framträder mellan lagren. Begreppet ”sfärernas musik” som Pytaghoras lär ha myntat ljuder hos Novellino som en elektronisk kanal, möjligen, men jag kan ha fel, med kosmologiska ambitioner. På konvolutet citeras R. Murray Schafer, kompositören som myntade begreppet soundscapes med koppling till högre höjder – men på omslaget citeras också Bernardo Soares, ett av författaren Fernando Pessoas alter egon, så helt säker på den innerliga äkthetsgraden kan man väl inte vara.

Möjligen är det omöjligt att i dag göra storslagen electronica med inslag av svävande distortion och elgitarr (om än med många andra ljudkällor) utan att jämföras med Fennesz, och så får det väl vara. Men Christian Fennesz har inte patent på elektroniska oceanångare, snarare tänker jag faktiskt på Ben Frost och Lawrence English: den förre för den emellanåt precisa klangen, den senare för känsligheten.

Låtarna på Through Glass är inte bara rika på material och atmosfär, kompositionerna drar också mindre åt det inställsamt inbjudande. Musiken saknar inte sentimentalitet, men vädjar inte som mycket annat elektronisk ambiens om lyssnarens inre stillhet. Här virvlar det, blåser, flämtar med grus och skit mot rutan, den där glasrutan som musiken på Through Glass vill igenom. Den är värd att syna närmare.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry