Axel Dörner, Mark Sanders: Stonecipher

Axel Dörner, Mark Sanders
Stonecipher
Fataka 5

Av: Thomas Millroth

Publicerad: ons, 2013-05-29 20:40

Vid det här laget har vi vant oss vid Axel Dörner. Hur han gnider klockstycket i olika hastighet, hur han blåser utan ventiler, hur han slår, gnuggar, frotterar så att instrumentet låter som en elektronisk komposition. Det är många som anammat idiomet, men än en gång visar Dörner hur det verkligen kan låta. Oförutsägbart men samtidigt med en stark känsla för melodi och rytm, ja, faktiskt melodi. För där uppstår abstrakta rörelser och former som förändras; påminnande om den sorts bildkonst där ytor tätnar, glesnar, böljar. Ett sådant verk har han valt till omslag, ett utsnitt ur en blyertsteckning av Jane Millican. Bland svenska konstnärer kommer jag att tänka på Sara Wallgren. Hennes rörliga teckningar som frasar fram blyertsens ljud.

Mark Sanders spelar inte på samma vis slagverk, men han har uppenbarligen utvidgat instrumentariet. Här är inga utskurna delikatessbitar à la Raymond Strid, inte heller några explosiva rörelser som hos Sven-Åke Johansson, eller förfrämligande av instrumentet à la Burkhard Beins. Det låter mer som om Sanders litet valhänt men tätt rumlar runt, drar igång ljudrörelser som vandrar över de mest oväntade delar i ett slagverk. Här klingar cymbaler och mässing annorlunda. Och gifter sig med trumpetens besläktade ljud. Styckena rör sig framåt som urdjur i vatten, delar sig, rör sig hit och dit, men är ständigt desamma. Av och till droppar de två små ettriga minimalistiska figurer framför varandras fötter att plocka upp.
Men lika mycket är det material mot material. Särskilt imponerande blir hur Sanders med piskande mässing möter Dörner då han är som mest vanlig i trumpetspelet, dvs han blåser på olika vis luft genom instrumentet. Så klingar materian liksom inifrån och utifrån på samma gång och svarar på slag och andedräkt parallellt.

Hur ska jag förklara storheten i denna skiva, utan att bli banal eller beskrivande? Det finns något i Dörners konstnärskap, där han lyckas vara virtuos, efterfrågad och efterapad, men ändå varje gång närma sig sitt instrument som om han aldrig sett det förr. Han gnuggar på klockstycket liksom förvånat. Oj, lät det så, har du hört Mark? Och om jag fyller mässingen med luft, vilket brak det blir av min tunna andedräkt! Mark Sanders är konventionellare, mer en improspelare av vanligt snitt som reagerar lyhört på Dörner. Denne i sin tur är inte intresserad av att spela sig själv, det är instrumentet och dess möjligheter i relation till tidigare musik som gäller, det må vara Clifford Brown eller Morton Feldman. Dörner lyckas för att hans musikintresse är större än intresset för honom själv. Ett störande knaster är en värld att upptäcka om och om igen, inte för att han är bra på att dekonstruera och konstruera om. Hur underligt det än låter är Dörners storhet att han inte bryr sig om att vara Dörner. Han påminner mer om en John Cage eller en mystiker än om våra vanligaste impromusiker.

Han är totalt distanslös i det han gör, här finns inga ironier, inget trams. Ibland kan han till och med verka litet disträ och glömsk på grund av musiken. Han är en fantastisk engagerande torrboll, som lyckas få oss att lyssna om och om igen. För han betraktar inte sig själv utifrån, han är fullt upptagen med att observera och använda alla de ljud som kommer ur hans trumpet och elektronik. I så måtto kan jag föreställa mig att han både är instrumentalist och åhörare vid vår sida.
Det finns även en annan ovillkorlig storhet, att han aldrig har insett eller velat inse skillnaden mellan elektroniken och trumpeten. Andra byter instrument till elektronik i vissa nummer, Axel Dörner byter aldrig någonting, han är alldeles för upptagen av den klingande materien. Det som kommer det kommer.

Det finns många bra inspelningar av Dörner, detta är en av de bästa på senare tid.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry