Axel Dörner, Toshimaru Nakamura Vorhernach

Axel Dörner / Toshimaru Nakamura
Vorhernach
Ftarri 221

Av: Thomas Millroth

Publicerad: mån, 2010-01-04 15:07

På flera vis är denna cd typisk för samtidens nerbantade improvisationsmusik. Det är en udda japansk etikett, informationen är mycket sparsam, inspelningen är gjord i en privat lägenhet. I Berlin dessutom! Ännu en gång demonstreras den aktuella öppna improns två kommunicerande kärl, nämligen elektronik och ett akustiskt instrument behandlat som en okonventionell klangkropp. Musikerna är två av huvudaktörerna på denna scen. Först och främst trumpetaren Axel Dörner, som för all framtid förändrat instrumentets klangliga och konstnärliga möjligheter. Sedan Toshimaru Nakamura, som spelar vad han själv kallar ”no-input mixing board”, där alltså inget av det som släpps ut är kopplat till något som letts in. Han har också gjort sig känd som en mycket sparsmakad och fåtonig gitarrist, bland annat tillsammans med Keith Rowe. Han rör sig minimalistiskt i ett landskap av musikaliska mellanrum och slumpartade ljud.

Duon har spelat in två långa improvisationer. Ljudbilden är präglad av trumpetens mässing och luftpelare fuktade av saliv samt mixerbordets ibland nästan ohörbara elektroniska störningar. Sakta smyger några ljudkurvor fram för att klinga bort. Dörner masserar och modellerar ljud för ljud ur sin trumpet. Det hela går lugnt till, men de två lyssnar så intensivt på varandra att själva öronarbetet nästan blir ljudligt.

Spänningen är där, också då Nakamura bara väntar, vilket han ofta gör. Dörner däremot går på, han skissar upp vägar, linjer, ljud, och när mixerbordet sänder små trådar in hans luftpelare, då sker, tycker jag, undret gång på gång: de blir som ett slags konturer i en disig teckning. Den som har tålamod att hänga kvar i denna luftiga expedition belönas med den pirrande upplevelsen av en oberäknelig stegring. Det är som att treva sig fram i starkt motljus. Varje avvikelse från det väntade blir en händelse i musiken, som skvallrar om en övergripande form. Särskilt i den andra, 27 minuter långa, improvisationen förtätas de tunna ljuden till ett klimax på andra sidan andlösheten.

Den här sortens musik präglas ofta av en återhållsamhet, som blir snål, utestängande. Sådana lyssnare som jag själv kan ha en tendens att nicka alltför välvilligt. Men här är jag på fast mark. Dörner och Nakamura vet vad de gör, de är nyfikna, kunniga, mycket lyhörda nyskapare. Deras koreografi för luft, mässing och elektricitet är trollbindande, om man alls är intresserad av denna typ av musik. Jag tycker det är skönt med spel som inte ägnar sig åt citat och återblickar.

(Publicerad 2007)

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry