Baby Grandmothers Baby Grandmothers

Baby Grandmothers
Baby Grandmothers
Subliminal Sounds SUB-TILCD23 (Border)

Av: PM Jönsson

Publicerad: tors, 2010-01-07 11:01

Eldsjälarna bakom Subliminal Sounds har grävt djupt i garagerock/ psykedelia/prog-gömmorna och släppt ett antal finfina återutgivningar, med både internationella och svenska namn. Den största gärningen måste vara dubbeln med Pärson Sound, men katalogen rymmer också ett par liveskivor med Pärson Sounds förlängda arm Träd, Gräs och Stenar och en samling med LSD, primitivt sextiotalsband från Vadstena. Nu har Subliminalarkivisterna Stefan Kery och Reine Fiske (även gitarrist i Dungen) plockat upp, dammat av, och levandegjort en annan hörnsten från den svenska psykedeliascenen.

Baby Grandmothers var en vidareutveckling av r & b-bandet T-Boones, ett av de bästa svenska grupperna som präglades av den brittiska invasionen, med debutsingeln ”At the Club/King of the Orient” som mest välkända artefakt. Baby Grandmothers trummis Pelle Ekman var originalmedlem i T-Boones, gitarristen Kenny Håkansson gick med i bandet 1965 och när basisten Bengt ”Bella” Linnarsson (bas) hoppade in 1967 hade de börjat spela en tyngre, mer psykedelisk musik, i samma anda som till exempel Jimi Hendrix och Cream. Bill Öhrström - en av den svenska sextiotalscenens centralfigurer - döpte om trion till Baby Grandmothers när de blev husband på psykedeliaklubben Filips hösten 1967. En singel gavs ut, i Finland, på M.A. Numminens skivbolag Eteenpäin!

Baby Grandmothers största publika framgång var som förband till The Jimi Hendrix Experience under ett par spelningar i Skandinavien. När deras polare Mecki Bodemark (Mecki Mark Men) senare under 1968 saknade kompband förvandlades Baby Grandmothers till en andra upplaga av Mecki Mark Men. Efter den trippen startade en annan historia: Kebnekajse. Även där – till en början - med hela Baby Grandmothers i bandet.

När jag hörde Pärson Sound-skivan första gången var det chockartat att inse att det fanns svenska musiker som skapade superoriginell, experimentell musik 1967. Baby Grandmothers ger mig inte samma yrsel, men reaktionen är liknande. Rent musikhistoriskt öppnas en stor lucka med inspelningar (som förutom den rara singeln, släppt i 300 exemplar, enbart innehåller tidigare outgivet material) som dokumenterar ett band som gav sig ut på långa vibrerande jam, men som även kunde mala och hamra, en powertrio på väg mot okänt mål för att travestera den första Kebnekajseplattan.

Etenpäinlåtarna – fastnaglade av finska radion i mars 1968 - är först ut: ”Somebody Keeps Calling My Name” och ”Being is More Than Life”. Den förstnämnda är över nio minuter och smyger igång med pumpande trum/bas-komp som ökar och ökar i intensitet. Titeln upprepas några gånger, Håkansson tjuter senare med ljus röst och glider iväg på själfulla gitarrvandringar, en hel del Jimi Hendrix på slutet när det osar och svajar i en fuzzpedal. Men han har redan här en egen ton, ett gnistrande och rent sound. ”Being is More Than Life” är en lugnare skapelse, samtidigt majestätisk, med en melodi som river hål i luften. Det är före Håkansson började lyssna på folkmusik, men det finns någon slags nordisk folkton inne i gitarrsolot. Kanske en efterkonstruktion. Ingen albatross eller någon San Francisco-drake, snarare en havsörn, eller en vanlig mås, som svävar ut från Helsingfors arkipelag och seglar ut över Östersjön.

Tre låtar hämtas från Filips i Stockholm i september och oktober 1967. Här hör man den jammiga sidan ännu mer. ”Bergakungen” är långt över 10 minuter, Linnarssons bas lufsar som ett John Bauer-troll och Håkansson cirklar runt runt runt ursprungsmelodin. En 19-minuters-variant av ”Being is More Than Life” är helt annorlunda än den finska versionen några månader senare, hårdare, råare, motoriskt riffande; Håkansson spelar mycket mer aggressivt och hela bandet snurrar in i en psykedelisk powertunnel. ”St.George´s Dragon” känns som det mest improviserade Filipsdokumentet, med hackiga partier, Krautliknande trummor och en hallucinatorisk stämning. Särskilt i mitten av låten när Håkansson stannar upp och upprepar en fras, med ljusa, skärande toner. En kul kuriosadetalj: anledningen till att låtarna spelades in var för att Stefan Jarl funderade på att låta Baby Grandmothers göra soundtracket till Dom kallar oss mods. Ett uppdrag som istället gavs till Hawkey Franzén och Lea Riders Group.

Skivan avslutas med två korta sprakande livefragment från Finland i mars 1968. Om jag ska jämföra med dagens band låter det ungefär som Acid Mothers Temple. Undrar förresten om Kawabata Makato har hört Baby Grandmothers? Han borde dyrka dem. Ja, inta bara han, det är en högtidsstund för alla vänner av sextiotalspsykedelia.

Fotnot: En 32-minuters inspelning med Baby Grandmothers från Filips medföljer den nyligen utkomna ”The Encyclopedia of Swedish Progressive Music 1967-1979” (Premium).

(Publicerad 2007)

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry