Bardo Pond: Peace On Venus

Bardo Pond
Peace On Venus
Fire Records, FIRECD325

Av: Sven Rånlund

Publicerad: tors, 2014-01-23 22:56

Bardo Pond har i 23 år och på knappt tio plattor varit lojal mot sin psykedeliska rock. Musiken är omisskänlig: skev, långsam, malande och flummig. Vvrålfuzziga gitarrer paras med mantrasång och en särdeles drömsk flöjt – känner man sig inte bonkad innan blir man det defintivt av att lyssna.

Gitarrbröderna Michael och John Gibbons håller stilen rakt igenom Peace On Venus, från första vräkiga ackord till sista utklingande rundgång. Fem låtar, eller egentligen en lång låt i fem avdelningar. Bardo Pond tar god tid på sig, musiken utvecklas och växer, tempot lunkar mellan 55-60 bpm, det vill säga nätt och jämt så man kan lyssna stående utan att falla ihop.

Sångerskan och flöjtisten Isobel Sollenberger är alltjämt bandets frontkvinna, det är hon som ger de hårt distade spacerockgitarrerna motstånd genom att till det vilda addera skörhet. Hennes röst är sval som silke, drömsk, eller trippad; Bardo Pond har aldrig hållit drogintresset hemligt utan flitigt kryddat med referenser i texter och titlar.

Må vara hur det vill med knarket - Peace On Venus är ett mäktigt album, massivt producerat och faktiskt ganska intrikat komponerat. Ur gitarrväggarna växer ibland fram de mest underbara melodier när Sollenberger sjunger ut, som vore det blytunga riffet egentligen en vaggsång. I sina malande repetitiva sekvenser påminner Bardo Pond om Crazy Horse, och ibland kommer jag att tänka på Earth, särskilt när den musikaliska uppmärksamheten långsamt förskjuts och förvrids utan att nå ens en krusning till klimax.

Fem låtar, mellan fem och elva minuter. En instrumental, ”Chance”, med monstruöst tungt basriff och alldeles fjunlätt flöjtsolo. Avslutande ”Before The Moon” är ett helt ogenerat bluesjam med baklängessång och noisegitarrer i ett långsamt tempo som hela tiden är på vippen att kollapsa av sin egen baktunghet. Det är friterande rock, djupt stimulerande om man bara ger sig ordentligt hän.

Jag håller fortarande Ticket Crystals från 2006 som deras bästa album, men Peace On Venus är på sitt sätt en mer helgjuten skiva med varje låt briljant integrerad. Fördrar man den såsiga knarkigheten finns sällsam skönhet att upptäcka.

Läs mer om:

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry