Barry Guy / Marilyn Crispell / Paul Lytton

Barry Guy / Marilyn Crispell / Paul Lytton
Phases Of The Night
Intakt CD 138
(improv)

Av: Johan Redin

Publicerad: tis, 2009-09-29 02:01

Ofta återkommer man till frågan om var gränsen går mellan improvisation och komposition. Om det nu finns någon gräns, de är ju trots allt barn av varandra. Det är en svår fråga som bl.a. fick Derek Bailey att i sin bok ”Improvisation” lansera begreppet ”icke-idiomatisk improvisation”, som innebär ett fullständigt fritt spel utan några som helst föreskrivna idéer, tecken eller utgångspunkter. Man börjar helt enkelt bara att spela och ”det händer” (förhoppningsvis). Det finns också improviserad musik som mer eller mindre förhåller sig till en bestämd struktur eller rent av till ett partitur. Resultaten är alltid olika. Ibland fungerar det riktigt bra. Men ibland känns det som två musikaliska världar krockar, att någon av sidorna tycker sig ha företrädet och resultatet blir mer en slags konkurrens än interaktion (jag tänker t.ex. på vissa av Mike Westbrooks projekt).

Virtuosen Barry Guy är en av dem som verkligen behärskar denna balansakt. Få har som Guy lyckats få modern komposition att låta improviserad och i sin tur få improvisationsmusiken att verka komponerad. Det märks att Guy har en mycket lång erfarenhet inom detta. Sedan slutet av sextiotalet har han verkat lika mycket inom den moderna och klassiska kompositionen som på den fria scenen. En annan bassistkollega, Gavin Bryars, började också inom den fria improvisationen, men han lämnade den i förakt för att istället ägna sig helt och hållet åt komposition. Det ”gick inte längre att skilja musiker från amatörer” var Bryars huvudsakliga invändning. Guy tänkte annorlunda och jag tror inte att det är en överskattning att påstå att han är en av dem som verkligen arbetat med att förnya den fria musiken. Det jag kallar för förnyelse är ingenting radikalt eller excentriskt, inga manifest eller skolbildningar. Han är ärligt intresserad av i vilken utsträckning kompositionen förmår att bära den densitet som uppstår när verkligt skärpta improvisationsmusiker träffar varandra. I förlängningen tror jag att han undersöker på vilket sätt ett stycke kan byta fokus eller ändra riktning inom ramen för en tämligen löst hållen notation. För man in improvisationen skapas en form av störning eller anomali som förändrar stycket utan att egentligen röra dess kärna.

Trion tillsammans med Marilyn Crispell och Paul Lytton bildar alltså en enastående plattform för den typen av musikalisk utforskning. Den förra plattan ”Ithaka” (2003) ligger högt på min lista över samspel som närmast kan betraktas som telepatiska. ”Phases of the Night” är trions tredje platta och den bjuder på en liknande upplevelse, även om den inte når lika högt. Ett lyckat steg är att Crispell har fått ett stort utrymme på denna skiva. Hennes öppna, melodiska flygel i samspel med Guys ofta varma toner skapar en stämningsrik, nästan melankolisk atmosfär, vars sköra harmoni dras i riktning mot dissonans utan att nå dit alla gånger. Samspelet med Lytton får det istället att verka som subversiva underströmmar i en annars klar och romantiskt upplyst tjärn. De två sista spåren, ”The Invisible Being Embraced” och ”With My Shadow”, är exemplariska stycken inom blandformen jazz och komposition. På vissa ställen drivs musiken till extatiska utfall som Crispell sedan sluter i en lugn, melodisk vila.

Guys kompositioner har retoriska moment som lyssnaren ganska snart avslöjar. Men jag har definitivt inga problem med det, precis som verkligt betydande konstnärer vill han inte dölja dem utan lägger dem i öppen dager (vilket också det är ett retoriskt grepp). Det är ett gediget arbete och skall man agera litet terapeutiskt kan man hävda att ”Phases of the Night” är den skiva som jazzälskare som har svårt för fri improvisation bör skaffa sig. Den hoppar inte mellan olika världar, den visar snarare hur de kan hänga ihop – och att resultatet kan bli vackert.

Något kryptiskt är ändå skivans tematiska ram som Guy kort redogör i texthäftet, nämligen den surrealistiska konsten och (förmodar jag) dess psykomontage. Skivans titel är tagen från Max Ernsts målning ”Les Phases de Nuit” från 1946 (vilken tyvärr inte finns reproducerad) vars tematisering av tanken och natten jag kan förstå. Men jag kan inte se något eventuellt mimetiskt förhållande mellan musiken och surrealismens ofta oidipala samordnande av det undermedvetna (läs sexuella) och det vardagliga genom dess förgudligande av fantasins makt. Det är visserligen ett intressant koncept, men jag inbillar mig att resultatet skulle låta annorlunda. För mig känns det mer som det öde, fossila landskapet i Ernsts ”L’europé Arrès la Pluie II” (Europa Efter Regnet II) som avslutades mitt under kriget 1942. Om man nu skulle rota efter möjlig rekvisita till denna skiva så hör jag personligen en annan europeisk historia, en historia där jag tillsammans med Hermann Broch och Else Lasker-Schüler sveper absint till tonerna av Guy, Crispell och Lytton.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry