Barry Guy New Orchestra: Amphi / Radio Rondo

Barry Guy New Orchestra
Amphi / Radio Rondo
Intakt Records, CD 235

Av: Joacim Nyberg

Publicerad: tis, 2014-09-09 20:19

Balansgången mellan jazz och klassiskt, skrivet och improviserat är riskfylld. Ofta får det ena elementet lyfta lite på foten för det andra och snarare än 1+1=2 blir resultatet ofta 1-1=0. Det finns dock lysande exempel på musiker som galant klarar att dansa på denna hårfina linje, till exempel Maarten Alten och Joëlle Léandre som med sin klassiskt skolade teknik och idérikedom trakterar sina kontrabasar på de mest underbara vis. John Tilbury är även han given i skaran av genreöverskridande musiker och det finns naturligtvis många fler.

Barry Guy hör väl till de som på ett lyckat sätt korsbefruktat klassisk musik och improvisation. Han har varit aktiv i snart femtio år nu och har för evigt skrivit in sig i historieböckerna som en mycket betydelsefull musiker och kompositör. Hans skrivna verk är ofta storslagna, med avancerade grafiska partitur och en stor portion frihet för tolkarna. Hans nära samarbete med partnern Maya Homburger har resulterat i mången intressanta moderna stycken för barockviolin och hon är också solist på stycket ”Amphi” som tillsammans med verket ”Radio Rondo” nu presenteras på CD på schweiziska Intakt Records.

Barry Guy New Orchestra (BGNO) är ett tolvmannaband med idel kända frijazzgubbar. Line-upen är hisnande och orkestern har under många år levererat fascinerande musik på skyhög nivå. På nya skivan är stycket ”Amphi” först ut och det tar inte många minuter innan jag känner att det är något som inte stämmer. Det låter inte riktigt bra. Jag tror att det helt enkelt beror på en mindre lyckad komposition från Guy som vanligtvis mästerligt svingar pennan. Alla hans vanliga ingredienser finns förvisso där: supertajta hits och unisona linjer, mäktiga klanger, Homburgers karaktäristiska glissandi, Guys preparerade bas och små presentationer av alla musiker, med mera. Men musiken är fragmenterad och upphackad, så fort något börjar få lite fästa tvärstannar det och något nytt tar vid. Musiken får aldrig lyfta, den känns livlös. Dessutom känns orkestern obekväm av det tämligen hårt kontrollerade stycket. Även Homburger låter lite malplacerad, hon som ju ändå är van vid improvisation. En räddning är dock träblåssektionen som låter fantastisk!

På ”Radio Rondo” händer det plötsligt något. Homburger går ut. Stämningen skiftar, det blir mer improvisation, mer jazz, högre volym och längre sammanhängande sjok av musik. Mer action, mer passion! Det är helt enkelt så att impromusikerna låter bäst när de improviserar (och Homburger när hon spelar skrivna passager). På ”Amphi” känns BGNO stela och återhållna av noterna, men på ”Radio Rondo” lossas tyglarna och de får improvisera. Då låter det som en helt annan grupp. Då låter det rysligt bra!

Läs mer om:

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry