For Barry Ray New Days

For Barry Ray
New Days
Room40 RM423

Av: Magnus Nygren

Publicerad: lör, 2010-01-02 20:53

”New Days” med den svensk/australiensiska duon For Barry Ray börjar alldeles ypperligt. Harmoniumliknande droner bäddar in den inledande ”Through holes, glass & stone” i mjuka drömmar. Tangenter som sakta trycks ner på keyboards, vibratodallrande orglar, små svårdefinierade ljud bildar bisatser i meningar som skapar god poesi.

I följande ”David” löser duon, förstärkt av klarinettisten Dom Garwood, upp Talk Talk-landskap i fria sparsmakade och inte minst vackra improvisationer. Klarinettonerna klyvs, medan de torra trumslagen ger lösa konturer av rytm och munspelsliknande ljud håller samman.

I ny-psykedelisk anda trevar sig en orgel sökande fram i början av ”A dark blue heat”. En gitarr upprepar en figur. Låten antar en långsamt dronande form med distade gitarrer, klarinett och annat fint ljudande. Även följande ”Aurora, Dancing...” är dronande vacker, men stramare och med färre ljudkällor. Och är det inte Harmonica hämnaren som dyker upp och fyller i med sina toner...

Så långt skapar Carina Thorén och John Chantler, vilka inte bara är en musikalisk duo utan även en gift sådan boendes i London, strålande musik som både är frisinnad, egensinnig och vacker.

Men viktigast är ändå sättet de gör det på. Otaliga är de band, och skivor, som med ett fritt förhållningssätt blandar electronica, rock, ”new weird America” , dronemusik, psykedelika till en oformbar lo-fi massa. Ibland fungerar det alldeles förträffligt, men ibland blir det bara opersonligt och tråkigt. Egentligen använder ”For Barry Ray” samma ingredienser som ovan, men duon styr det ifrån lo-fi och in i en personligt färgad musik som både är distinkt och tydlig. Vad som är glädjande, och samtidigt intressant, är att Thorén/Chantler samtidigt behåller den fria och improviserade känslan.

Skivan håller dock inte samma höga kvalitet rakt igenom. Om än låtarna är bra, faller några av dem in i det opersonliga. Möjligtvis ska man inte lägga för stor vikt vid det, och istället glädjas åt det goda och att det är en debut (om man räknar bort några svåråtkomliga cdr-skivor) som är riktigt bra. Dessutom avslutas skivan med flaggan i topp, pianot och gitarren på ”Blending Light” låter som en blandning av Red House Painters och Morton Feldman, spelat på kvartsfart. Coolt.

(Publicerad 2007)

Läs mer om:

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry