Barsebäck: Half a haricut / Västertorp

Barsebäck
Half a Haircut / Västertorp
Jazz Är Farligt 2013 ( 7")

Av: Thomas Millroth

Publicerad: fre, 2014-02-28 12:49

Barsebäck är väl ett slags noise men precis som kärnkraftverket ståtar stilen mest med sin kontur än sin farlighet i banal mening. Det är en skärande gitarrkvartett uppkopplad i både friform och konstmusik. Martin Linder och Gustav Nygren dubblerar också på baryton- respektive tenorsaxofon, vidare har vi Sören Runolf och Daniel Söderberg. Det är en perfekt sjutummare med liknande format på var sida men med rätt så olika innehåll. En liten förskjutning som beror på att Linder och Nygren spelar sax i ”Västertorp”. Gruppen har också gått in för ett behändigt låtformat med ungefär fem minuter på var sida. Det betyder behärskning i ordets alla meningar.

Innehållet, ljudet, klangen, förtätningen måste anpassas till en viss tid. Som att modellera en form i en viss storlek. Utöver detta gives inget. Där kommer jag också in på själva gruppen kontra materialet. I skulptur talade de stora mästarna runt mitten av förra århundradet om att det inte räcker att modellera en yta, där måste finnas en kärna. Den kärnan är central. Då jag kände mig som mest vitsig under lyssningen – för sådana tankar leder musiken till – fick jag för mig att just verkets kärna hängde ihop med gruppens namn. Kul, va?! Litet allvar ligger det dock i detta.

Kärnan är en kombination av instrument, känsla och förmåga att formulera sig. Att formulera sig utan flummig övertro på direkt kommunikation av känslor, men mer att göra en väv av möjliga ingångar via små förändringar, otätheter i spelet, skärande krockar och tveksamheter. Det händer att musikerna stannar upp inför möjliga maximala kulminationer. Det är mästerligt. Inget blir bättre för att det är mycket. Istället gnistrar gitarrerna in i varandra som om de spelade i ett spegelrum, där de inte till slut kan skilja sig från varann. Det känns som de spelar på sina identiteter.

Musiken är vass, dissonant, skärande men också ganska vemodig. Som om de ville att den skulpterade ljudmassan måste få en kärna, ett innehåll. Det går inte att göra något extra med patinering, snabbhet, volym eller annat ögon- och örongodis. Därför vänder och vrider de på vissa figurer sinsemellan.

De lyssnar efter den inre poetiska hållning som är nödvändig. Öronen blir deras ekolod och snart avtecknar sig konturerna efter något som är mer än var och en. Och då har musiken nått sin kulmen och tar slut. Så fungerar också sidan med saxarna, men här blir det ännu tydligare, då en ny klang kommer in, en ny ljudkropp läggs till som en form. Nu gäller det att kombinera två olika material.
De smälter aldrig samman men behåller skörheten i hopfogningen som en egen parameter.

Detta är ovanlig musik, skört, poetiskt, ljudligt men inte imposant. En musik som vill vila djupt inne i sig själv. Som om den utspelade sig i resterna av en dröm att vara kvar i, men förgäves, och då återskapas inte själva händelsen men däremot känslan och det vaga minnet. Kalla det för kärnan och vi har gruppens signum. Så kan de också gå andra vägen och så att säga backa in i det gränsområde de vill ge form.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry