Bartos, Foxx, OMD

OMD
English Electric
BMG/100% Records 100CD26
Karl Bartos
Off The Record
Bureau B BB079
John Foxx & The Maths
Evidence
Metamatic META31CD

Av: Mattias Jonsson

Publicerad: tors, 2013-04-04 23:42

Tre syntpoppionjärer som släpper nya skivor. Tre akter vars kreativa höjdpunkter nåddes för sisådär trettio år sedan. Tre föredettingar med mossigt bagage som borde gå i pension och lämna över till yngre generationer. Eller? Är risken att drabbas av fördomar och åldersdiskriminering större än vanligt i den här genren? Det är faktiskt inte 1983 längre, den elektroniska popmusiken är numera så etablerad att det i många lägen knappt finns några alternativ till den. Det har helt enkelt blivit den Computer World som Kraftwerk berättade om 1981.

Frågan som känns aktuell här är: om man som artist var med i början av åttiotalet, vare sig man skapade klassiker eller inte, vilken plattform har man att stå på trettio år senare? Jag tycker inte att det handlar om att nödvändigtvis vara nyskapande i alla lägen. Det handlar också om att hitta ett uttryck som fungerar, som håller, som kan förmedla något till lyssnaren.

Den nu sextioårige gentlemannen Karl Bartos var med i Kraftwerk mellan 1975 och 1990. Hans historiska position är därmed ohotad. Den nya skivan, Off The Record, bygger på gamla låtpartier och fragment som han grävt fram ur arkiven och gjort om till nya låtar. Bartos tunga ryggsäck är säkert hämmande både för honom och för mig som lyssnare. Det är svårt att avgöra om man ska känna sig glad eller ledsen när det låter som mest Kraftwerk, jag försöker välja glädje så långt det är möjligt. Albumet innehåller hursomhelst både vin och vatten. Lågvattenmärkena är de platta och sorglösa poplåtarna ”Without A Trace Of Emotion” och ”The Tuning Of The World” som soundmässigt utmärker sig med inställsamma melodier, trötta vocoder-röster och horribla texter. Men plockar man bort dessa båda låtar så finns här ett intressant album som man absolut kan få ut en del av.

Även om robotrösterna skivan igenom kan kännas som ett billigt och ganska klyschigt trick, även om man, ja, faktiskt helst vill att det ska låta som Kraftwerk – här finns flera spår att njuta av. ”Musica Ex Machina”, ”Instant Bayreuth” och ”Rhythmus” har alla den där unika KW-egenskapen; låtarnas beståndsdelar känns som stora, mjuka sockerbitar som tålmodigt och med exakt passform placeras bredvid varandra. ”Vox Humana” har en riktigt fräck produktion. ”Nachtfahrt” och ”Hausmusik” må vara lite bagatellartade men har ändå en vinnande charm. Kort sagt skulle jag vilja uttrycka det så här: det bästa på Off The Record är minst lika intressant som det sämsta på Electric Café och Tour De France Soundtracks. Det vill säga, det hjälper att vara ett fan.

John Foxx har också en väska med sig, dock inte så jättetung. Han var med i Ultravox under de första åren men har sedan gjort soloskivor i långa rader (särskilt Metamatic från 1980 bör nämnas som ett av hans huvudverk). Det senaste projektet John Foxx & The Maths är ett samarbete med electronicamusikern och producenten Benge (Ben Edwards) och därmed kan man säga att två electronicagenerationer möts. Benge har bland annat gjort skivan Twenty Systems (läs Soundofmusic-recension här), innehållandes en låt var med olika syntmodeller mellan 1968 och 1987. Så tillgång till vintage-syntar finns det definitivt här.

Och Evidence är inte så tokig. Foxx sjunger som vanligt likt en korsning mellan David Bowie och Brian Eno. Ljudbilden är en blandning mellan nånting äldre, säg Bowies Berlin-period eller Enos Another Green World, och nånting nyare, kanske som om Bowie/Eno skulle sjunga i The Knife. Det är mörkt, tätt, mättat och mastigt, man tappar luften emellanåt. Ändå måste jag säga att det är rätt snyggt gjort. Jag gillar också blandningen mellan vokala spår och korta instrumentala inpass. Pink Floyd-covern ”Have A Cigar” känns dock något onödig.

För tre år sedan gjorde OMD en både oväntad och hyfsat vital comeback med albumet History Of Modern. Det har surrats en del om nya English Electric och hur den tematiskt ska knyta an till OMD:s lite mer experimentella storhetsperiod i början av åttiotalet. Och det här är faktiskt en riktig vinnare. Förutom – precis som i Bartos fall – ett par mediokra spår som drar ner betyget (”Stay With Me” och ”Dresden”) så är det här en elegant, skimrande syntpopskiva som förenar OMD:s två äss i ärmen: luftig, vacker och melankolisk pop blandad med korta inspel av mekanisk och industriell karaktär. Mäktiga singeln "Metroland" kan med fog sägas vara en uppdaterad version av "Europe Endless" från Kraftwerk-skivan Trans-Europe Express. "Final Song" är synneligen elegant, mjukt monoton och skön.

Omslaget vinkar tillbaka till Architecture & Morality och Dazzle Ships. ”Helen of Troy” vinkar tillbaka till ”Joan of Arc”. Nya voice pads blinkar tillbaka till gamla voice pads. På något spår dyker Claudia Brücken från Propaganda upp och gästsjunger. Visst finns här en del nostalgiska drag och en lite uppenbar vilja att planka sig själva men jag tycker att Andy McCluskey och Paul Humphreys har otroligt bra fingertoppskänsla när de rotar i sin egen (och i viss mån Kraftwerks) verktygslåda. Det är också roligt att höra Andy McCluskeys röst, här sjunger han så bra och klart som han någonsin gjort. Att exempelvis jämföra med de båda generationskamraterna David Gahan och Martin Gore i rockbandet Depeche Mode – på senaste Depeche-skivan sjunger de tillsammans med sina skrovliga stämmor och det låter mest som Iron Maiden eller Scorpions.

När jag valde att recensera dessa skivor i grupp hade jag inte så bra koll på hur väl de faktiskt passar ihop. Det visade sig att OMD-skivan innehåller en låt, ”Kissing The Machine”, som ursprungligen är ett OMD/Karl Bartos-samarbete som återfinns på Bartos Electric Music-skiva Esperanto från 1993. Jag har också precis noterat att John Foxx & The Maths är support på OMD:s kommande English Electric-turné. Cirkeln är sluten och plötsligt känns det som att ingenting är en slump.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry