Beam Stone

Per Anders Nilsson / Sten Sandell / Raymond Strid
Beam Stone
Psi 09.02

Av: Thomas Millroth

Publicerad: tis, 2009-09-22 00:50

”Unvergänglich unvergessen.” Så klassades för många år sedan somlig musik på Deutsche Grammophon. Stor musik spelad av förtjänstfulla interpreter. Det kan gott sägas om Per Anders Nilsson, Sten Sandell, Raymond Strid. Albumet är genomarbetat. Klangområden utforskas, figurer utvecklas och mellan punkt A och B rör sig dessa erfarna interpreter av sin egen musik vant mellan olika parametrar. Det är lågmält, varierat, överraskande, men också återhållet. På sätt och vis landar de på internationella banor. Liknande hörs både här och där. Low dynamics, elektronik. Men då blir jag också medveten om vad jag redan visste, men nu får bekräftat. Sandells pianospel har utvecklats till en unik klangvärld, beredd att släppa in vem som helst, men också redo att med det allra distinktaste anslag ändra riktning som det behagar. Strid agerar på samma vis med sitt slagverk. Jag vet faktiskt ingen som låter som de. Och det har pågått mycket länge.

Att de har en lång historia tillsammans hörs väl. Annars kan man inte lägga an en så förströdd och litet glömsk attityd, som präglar delar av skivan. Varje ljud smakar olika och får sin specifika längd och tyngd. Det har sin komplementfärg hos motspelaren, som kan nöja sig med det allra minsta. Därför att alla redan vet vad de kan. Det är då improvisationsmusiken förvandlas till klassisk musik; eller utsökt delikatess. God smak, nej, bästa goda smaken.

De kan spela på varandras erfarenheter som få. Det är styrkan och svagheten. När jag hör dem ihop längtar jag samtidigt efter vad de kan göra i andra sammanhang, när de inte själva måste vara sina egna utmaningar. Mest av allt kanske Raymond Strid. Han skulle få göra några överrumplande album med lång produktionstid under eget namn. Och då skulle han ensam lägga beslag på epitetet ”unvergänglich unvergessen”.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry