Benge_Twenty Systems

Benge
Twenty Systems
Expanding Records ECDB1:08

Av: Sven Rånlund

Publicerad: sön, 2009-10-04 21:39

Man behöver inte vara synthnörd för att gå igång på Benges ”Twenty systems”, men det hjälper. Alltså torskar jag redan på omslagsbilden, en fet vägg av modularsynthesizers, och känner mig verkligen lycklig efter det tjocka häftet med sakliga texter och svettiga erotiska bilder på instrument och diagram över kopplingsscheman och filterstrukturer. På spel står trots allt elektronmusikens teknikhistoria: ett spår per år och synthesizer, från Moog Modular IIIC till Kawai K5M, eller annorlunda uttryckt: från 1968 och det första kommersiella modulsystemet till 1987 och den första användarvänliga, komplexa digitala synthesizern.

Benge, som heter Ben Edwards, har gjort electronica sedan mitten av 90-talet, ofta med mjuka melodier och ljud som ekar historiskt. Att han nu valt att fira synthens första 20 år med ”Twenty systems” förklarar han utan att gå kringelkrokar via forskning: syftet var inte att återge synthesizerns ljudhistoria, utan att låta instrumenten tala för sig själva. Istället för att betvinga dem, lät han deras unika egenskaper bestämma ramarna för komponerandet. Ursprungligen ville han bara sätta igång instrumenten och spela in dem utan påverkan, men snart insåg han att det inte blir musik utan hans mänskliga medverkan.

Här är inte rätt forum att gå in på de tekniska detaljerna, men låt mig säga så mycket att ”Twenty systems” ger en tillfredsställande inblick i elektronmusikens ljudkällare. De kända modellerna levandegörs när Benge gör musik av ljud man känner igenom från förr: det unika patchsystemet i en EMS VCS3 som Pink Floyd gillade, Gary Numans varma sinuston från en Roland SH2000, de feta filtren i en Yamaha CS80 som Vangelis använde till ”Blade Runner”, den enkla digitalsequencern i en PPG Wave som blev en favorit för Tangerine Dream under 80-talet, den svindyra och väldiga Ned Synclavier som blev Zappas främsta redskap under en kort tid.

Det intressanta med Benges musik är hur intimt den står sina ljudkällor. Mycket är minimalistiskt och sparsmakat, särskilt tydligt i den första låten där han spelar på filtren på den svårkontrollerade Moog Modular från 1968. En ARP 2500 från 1970 har en enkel sequencer och kan producera ljud med en klockliknande klang, vilket här blir en låt som kunde vara släkting med Alva Notos musik. Fairlights CMI-synthesizer från 1983 hade inte bara tangentbord utan också knappsats, datorskärm, diskettenhet med 256 kb att spara inställningarna på och av någon anledning en grön ljuspenna från militären. CMI var en tidig sampler och användes på sin tid till för att spela upp inspelade ljud, men det är också en väldigt kraftfull synthesizer som Benge gjort övertonsrik musik på. Lyssnar man å andra sidan på en gammal Serge Modular, är det svårt att höra att dagens unga splatterlaptopister med thrashiga mjukvaror tillfört någonting. Den ljudmässiga agendan satte en farbror på California Institute of Arts 1972.

Jag har svårt att peka ut någon favorit, vare sig av synthar eller låtar. Ett gott betyg, för av ett sådant här experiment kunde man förvänta sig en splittrad platta. ”Twenty Systems” är tvärtom behaglig och spännande, en skiva bräddfull med makalösa instrument som fortfarande efter flera decennier förtrollar genom sin unika uppsättning av oscillatorer, filter, kretsar, labyrinter.

(Publicerad 2008)

Läs mer om:

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry