Bengt Berger: Beches Brew BIG

Bengt Berger
Beches Brew Big
Country and Eastern CE 27

Av: Thomas Millroth

Publicerad: tis, 2013-09-03 13:53

Ok, det fanns ett 1970-tal, då ordet världsmusik kom på bordet. Bengt Berger var med. Där var jazz, där var folkton, där var Balkanstuk, där var afrorytmer. Här var känslorna stora, starka, övertygade, det var något nytt som med ens stod upp. Vilken eufori.

Bengt Berger var med och trummade som nästan ingen annan. Här drog rytmer från hela världen genom hans jazztrumset. Ändå, i tidens anda, stod han inte upp som stjärna, det var gruppen, kollektivet, vi alla som räknades. Efter konserten fick den dåtida publiken känna sig som om de varit med och lirat. Bengt Berger befinner sig där ännu i dag. Lika bra eller ännu bättre.

Den här skivan kliver fram utan att tveka. Tunga jazzslingor av Thomas Gustafsson, här kunde inte någon av de svarta r&b-inspirerade saxofonisterna på 50-talet ha gjort det bättre eller med mer feeling. Och så som Jonas Knutsson sjunger litet vemodiga slingor på sopranen eller mullrar ödesdigert i barytonsaxen, ja, det doftar drömskt av sent 60-tal. Och dramat är svart och omger oss då Thomas Jäderlund spelar basklarinett eller altsax. Det är känslor med magstöd, hjärta som bultar och blodet som rusar.

Det är mer eller mindre jazz så som jazz alltid varit då den är som bäst. Så slår mig denna saxofon och rytmbaserade musik som något av lycka. En lycka som inte är en upptäckt, men som stannar i den innerligaste av bekräftelser.

Är inte det här "happy jazz" så säg. Jag menar inget ironiskt. Tänk på ungdomarna i Bromma som runt 1950 litet trotsigt rest sig mot föräldrarnas stela fyrkantiga myndighetssamhälle och älskade, dansade, drömde till New Orleans-toner som var gamla redan då. Åtskilliga årtionden senare finner vi samma personer flockade kring samma musik. Happy jazz, please! Hur mycket har inte ironiserats över detta. För mig är det bara eufori, kanske tragedi över liv som inte blev vad de kunde ha blivit efter upplevelserna de där åren kring 1950. Lyssna på Gunnar Harding när han läser till Sumpen Swingsters och ge respekt åt denna musik, som kan vara så underbar.

Ursäkta den långa utvikningen, men är inte Beches Big Brew litet av samma anda. Ett gäng människor i övre medelåldern som blåser och trummar loss som få överhuvud taget kan. Nog är de medvetna om detta. Avslutningslåten har de kallat "Morfars schottis", en verkligt klämkäck historia, som handlar om sångaren/morfar som vägrar vara både knarrig och grå. Det är spänst i knävecken och ett sjujävla gott humör. "Sån är jag!" försäkras i sången! Och Stefan Bellnäs bassträngar klapprar mot greppbrädet i förförisk takt, Jäderlunds sopranino sjunger trotsigt och nigande. Beche trummar med lättaste handen så att hela bandet flyger. Och jag låter blicken följa hans vackra rynkor på omslagets svartvita foto. Bild av en farfar.

Jag föredrar kanske den här sortens gladjazz för sitt trots och sin eufori, men det kanske är en generationsfråga. Undrar just hur en tjugoårig musikentusiast skulle ta emot detta?

Jag faller pladask. I käckheten hör jag trotset och visionen, i de bundna rytmerna hör jag hur drömmen om ett samhälle, en tillvaro, en närvaro bor i själva musiken. Detta är live-musik. Då menar jag litet proggigt propagandistiskt och banalt själva livet.
Och så känner jag mig ändå litet generad för att ha känt mig så uppåt. Nu ska jag fundera på vad det egentligen var jag kände och upplevde.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry