Bennink, EX, Offonoff

Han Bennink & Terrie Ex
Zeng!
Terp Improv Series IS-13
OffOnOff
Clash
Smalltown Superjazzz 147

Av: PM Jönsson

Publicerad: lör, 2009-10-17 16:09

Det är inte första gången som Terrie Ex och Han Bennink samarbetar. The Ex rörde sig tidigt utanför postpunk/indierock-världen vilket hörs på gruppens skivor från och med början av 90-talet när bland annat cellisten Tom Cora var extramedlem. Han Bennink spelade på The Ex dubbelalbum ”Instant” 1995 och han har rest med den svårkategoriserade holländska gruppen i Etiopien vid åtminstone två tillfällen. Terrie Ex och Han Bennink har släppt en duoplatta tidigare, ”The Laughing Owl”, 2001.

På några bilder i Cd-häftet ser man improvisationsveteranen och den yngre gitarristen busa och låtsasbråka. Och det finns moment när man kan höra hur de ler mot varandra, samtidigt spjuveraktigt och allvarligt. Det känns som om de springer runt i cirklar, går sida vid sida i en parad, och ibland sitter tätt i ett trångt utrymme när gitarren och trummorna knyts ihop i ett vibrerande getingbo. Många av titlarna är slang från Zaanstreek, ett industriområde i Holland där båda växte upp. Möjligen har de haft platser, erfarenheter och minnen som utgångspunkt när musiken spelades in en oktoberdag förrförra året.

Det är en bra skiva. Emellanåt tappar jag fokus, beundrar musiken, utan att dras in i de ofta oförutsägbara gitarr/trum-improvisationerna. Men lika ofta skakas huvudet upp och ner, man hajar till, oj, vilket samspel! Bennink som ju är berömd för att banka på pizzakartonger och alla möjliga slags föremål är ganska trogen trummorna, spelar med ett suveränt sväng, även i de mest experimentella passagerna. Han flikar in små udda rytmer och diverse påhitt utan att ramla ner från linan, en slagverksbalanskonstnär. Och få kan hacka med gitarren som Terrie Ex. Jag gillar även när det låter som han drar mynt och dylikt på strängarna.

Trion OffOnOff sparar inte på krutet. Här har Terrie Ex ett annat temperament. Han förändrar inte sitt sätt att spela nämnvärt, men allting är hårdare, mer aggressivt, rakt-på-puckarna. Tillsammans med Paal Nilssen-Love (trummor) och Zu-basisten Massimo Pupillo skapas stenhård musik, ett möte mellan jazz, metal, improvisation, hardcore och progrock. Eller ja, progrock, kanske inte, men vänner av King Crimson kan nog hitta ett och annat riff att smaska på. Det är en mix av rå urkraft och precist skulpterade linjer. De träffades i bandet Original Silence – med Mats Gustafsson, Jim O´Rourke och Thurston Moore – och fann varandra omedelbart, tyckte att det kändes som de spelat ihop i evigheter.

Befriande faktiskt att det bara är gitarr, bas och trummor. Jag kan dyrka vrålsaxofoner, men det blir mer kompakt utan blås, även om till exempel Mats Gustafssons album med Zu häromåret (”How To Raise an Ox”, Atavistic) var ett lyckat möte mellan frijazz och bångstyrig rock och The Thing har förenat rockens energi med jazz på ett strålande sätt. Möjligen är det den gamla metalskallen i mig som jublar, det är något visst med en klassisk powertrio, tre supertajta musiker som manglar med ett sagolikt flyt. Det går utmärkt att bara headbanga, ge sig hän, men även intellektet tillfredsställs, ganska komplicerade byggen, med många nycker och ett par andningshål. Fint när musiken nästan tystnar, densiteten är ännu tydligare, mellanrum skrapas fram, hål och klyftor ristas i elden, oanade nyanser blixtrar till i svärtan. Korta stötar av elektricitet i efterdyningarna av den stora explosionen.

Asch, poetiskt svammel. Ska ta av mig hörlurarna. Skruva upp volymen. Njuta av den komplexa ångvälten. Käka musiken.

(Publicerad 2008)

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry