The Berlin Series no.2 Christian Kesten & Mark Trayle, Annette Krebs

Christian Kesten & Mark Trayle / Annette Krebs
The Berlin Series no 2
Another timbre at73

Av: Thomas Millroth

Publicerad: ons, 2014-04-02 12:53

Ett delat album med inslag från den aktuella scenen i Berlin. De fyra första numren är inspelade live på i de här sammanhangen legendariska scenen KuLe. Christian Kesten lånar ut rösten och Mark Trayle står för elektronik och gitarr. Mixen är det vanliga och mycket bra i växelspelet mellan akustiska och elektroniska klanger. De här musikerna kan numera skapa en trovärdig och medryckande dramaturgi. Det är ett självsäkert sökande i olika volymer, klanger, förvrängningar, som töjs och pressas och alltid landar rätt efter en litet svindlande resa.

Naturligtvis är det bra.

Mycket representativt för livescenen i Berlins experimentella kretsar, om man numera kan tala om experiment eller improvisation, det här är ju sedan åtskilliga år en väl trampad stig. Så funderar jag medan musiken utspelas i mitt rum. Mycket skärande ljud, många dissonanser och en hel del som får mig att undra var ljudet kom från, hur det blev till. Men inga allvarliga störmoment. Jag är med på tåget och lutar mig bekvämt bakåt.

Så kommer två spår av Annette Krebs och ingenting blir som förut. Skilda versioner av samma stycke för elektroakustisk gitarr, röst och elektronik.

Hon var en av de musiker som för tjugo år sedan skapade vad som kom att kallas Echtzeitmusik-scenen. Gitarren dekonstruerades, främmandegjordes, eller rättare sagt hon började utforska alla dess möjligheter genom förstärkning och beröring. Hon behärskar sina medel likt en högst specialiserad komponist. Där ändå framförandet, livesituationen, har varit en parameter. Som improvisatör har hon större öron än de flesta musiker jag hört. Allt detta är bekant.

Något har hänt. Hon har flyttat positionerna längre än de flesta. Det är uppenbart i dessa versioner av samma material, hur suveränt hon numera känner varje parameter i och kring sitt instrument. Och det är bra. Det är så bra så jag känner mig alldeles upprörd efteråt. Ingen länsstol, ingen ro, men en musik som rivit upp föreställningar och lättja. Fast den är så tyst och bitvis rent av verkar tankspridd.

Jag måste lyssna om och om igen. Känner igen en del av hennes korthuggna ingrepp i den lågmälda ljudströmmen. Som om hon knackade på hos tystnaden för att få ta del av bruset bakom väggen. Jag hör också en av hennes ofta använda lysgranater i improvisationssammanhang, då hon släpper in en plötslig röst, som skräller till. En vokal smäll, en verbal bomb. Så blir det tyst, och det har inte alltid varit lätt för medspelarna att förhålla sig till den nivå Krebs rört sig på.

För hur svarar man på en käftsmäll som samtidigt är en kyss? Det är just den spänningen Krebs benar upp och använder sig av. Det skulle också kunna beskrivas som ett musikaliskt rum. Där väggarna med ens briserar genom ett ljud, ofta en röst, eller något inslag från radio. Helt kort.

Små ljud kryper fram i hennes musik, slingrar sig undan och gömmer sig som dammtussar här och där i rummet. Men de skimrar och är faktiskt som spår av Någon. Likt hudflagor, hårstrån. De rör sig bara litet, men finns där och åstadkommer ljusbrytningar och knappt skönjbara skuggspel. De där rösterna som kommer in är både roliga, rörande och en oväntad förlängning av de små tussiga spåren här och där som ju skapar själva strukturen, det lätt kännbara.

Mellan dessa ytterligheter, som ju faktiskt är ekon av samma sak, en Någon, en Here Comes Everybody – för att tala med Joyce.

Denna Någon kan mycket väl vara Krebs, men då hon i en av versionerna slår upp fönstren och spelar upp förbipasserande ljud utanför studion, finner jag mig själv plötsligt i samma rum som hon. Alldeles bredvid. Tydligt i det inre av två rum, för därute brusar livet förbi i en oidentifierbar ström. Knaster, brus och den akustiska och elektroniska fläckigheten av obetydliga avlagringar har aldrig varit tydligare än här.

En plats att vara på, där Någon och Jag oavbrutet växlar identitet i samma rum.
Så skapar Krebs ett inre samtal där du och jag, jag och hon, inte går att sära. Det handlar om att bli sig, upptäcka sig själv i speglingen av den andra, i tilltalet.
Det låter högtidligt och långt ifrån den musikaliska praktiken. Men det är mellan golvlistens akustiska avlagringar och den plötsliga förstorade röstens korta obegripliga ögonblick som hennes musik utspelar sig. Och slår upp fönstren för att skapa den svindlande upplevelsen av två parallella rum.

Jag rekommenderar alla som vill se hur detta kan te sig, att gå in på http://annettekrebs.eu/docu/rush/e2013.html för att se hur hon planerat, lagt upp och även visuellt skissat dessa två versioner. Här finns ett par tuschmålningar, som träffar rörelse, djup, täthet och där svärtan egentligen betecknar något som närmar sig tystnaden, samtidigt som det får kropp, en kropp som är direkt läsbar och hörbar. Klicka in och kika så förstår ni vad jag menar.

Annette Krebs nya stycke är i sin oemotsäglighet en höjdpunkt i den samtida musiken. Hon kan sitt instruments alla möjligheter, nu rör hon sig på en nivå som få. Och hon utmanar hela tiden sig själv på ett vis som jag knappast vet någon improvisatör vara mäktig. Om det usla och nötta begreppet experiment passar någonstans så är det här, för det ifrågasätter och omvärderar Krebs egen praxis på allra högsta nivå. Experimentell kan den bara vara som vågar vara totalt trolös mot sig själv – till och med mot bättre vetande. Bättre vetande – är det inte det som till slut styr både improvisation och experiment bort från den nödvändiga trolösheten?

I en kommentar till sin musik säger hon, att nu känner hon sina medel totalt, och nu är det dags att gå vidare. Kanske, menar hon, är detta sista inspelningen med gitarren förstärkt liggande på bordet. Jag hoppas verkligen inte det. Men längtar efter allt det andra.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry