Bert Jansch The Black Swan

Bert Jansch
The Black Swan
Drag City DC 325/Border

Av: Mattias Jonsson

Publicerad: sön, 2009-12-06 02:16

För mer än fyrtio år sedan debuterade Bert Jansch med sin självbetitlade LP på Transatlantic Records. Än idag tycker jag att den har en angelägenhet och fräschör som imponerar. Det strummande, fingerfärdiga gitarrspelet var personligt och i princip färdigutvecklat ända från början. Han inspirerades först av bluesartister som Big Bill Broonzy men tog också snabbt intryck av de orientaliska stämningar som exempelvis Davey Graham experimenterade med. ”Bert Jansch” från 1965 är en mörk och bitvis ganska inåtvänd skiva, förebådande Nick Drakes mer omhuldade alster som kom flera år senare. Den utgjorde starten på en lång karriär med många upp- och nedgångar, såväl kreativt som på ett personligt plan.

Efter att ha följt Bert Jansch och hans musikaliska utveckling, både som soloartist och tillsammans med den fantastiska gruppen The Pentangle, så har jag aldrig känt det särskilt frestande och nödvändigt att ge skivorna från 1980 och framåt några större chanser. När det finns så mycket fantastisk musik med en artist att hämta från 60- och 70-talen brukar det vara si och så med vitaliteten när åren går och kreativiteten av olika anledningar hämmas. Det brukar på sin höjd kännas kul att artisten fortfarande gör skivor och några pliktskyldiga lyssningar brukar räcka. Man återvänder till de klassiska verken istället.

Men jag blev verkligen glatt överraskad av ”The Black Swan”, en skiva från 2006 som står sig riktigt bra i jämförelse med Bert Jansch tidiga produktioner. Här samlas en gäng medmusikanter (och fans) ur den yngre folkrockgenerationen: bland andra Beth Orton (ypperliga sånginsatser här) och Devendra Banhart, trummisen Otto Hauser (Vetiver/Espers) och cellisten Helena Espvall (Espers). Dessutom har någon lyckats locka fram en av mina favoritgitarrister, David Roback (The Rain Parade/Opal/Mazzy Star), ur gömmorna. Producenten Noah Georgeson, vars tidigare verk inkluderar Joanna Newsoms “The Milk-Eyed Mender” och Banharts “Cripple Crow”, har lyckats smida ihop en tät, smygande ljudbild som ger skivan ett magiskt skimmer.

Hursomhelst har de inblandade sett till att faktiskt göra ”The Black Swan” till den konstnärliga minitriumf som den riskerade att inte bli. Att det är Drag City som släpper skivan känns också symptomatiskt - det verkar som att Bert Jansch vördnadsfullt och utan åthävor har förflyttat sig (eller förflyttats?) till en modern kontext. Förvisso är det inte så mycket freak i denna folk, men på några spår tas ändå svängarna ut en smula. Mystiska ”Katie Cruel” och väna ”Watch The Stars” bjuder båda på skrålande lägereldskörer utan att det låter det minsta tillgjort. På skivan återvinns också en av Bert Janschs 60-talslåtar, ”A Woman Like You”, och det är en av de starkaste låtarna, suggestivt och sinnesutvidgat framförd som den är. Överhuvudtaget sjunger och spelar Jansch väldigt bra rakt igenom hela skivan. Ja, kanske minitriumf är det ord som jag tycker bäst sammanfattar ”The Black Swan”.

(Publicerad 2006)

Läs mer om:

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry