Bertrand Denzler, John Edwards, Eddie Prévost: Meeting with Remarkable Saxophonists Volume 4

Bertrand Denzler, John Edwards, Eddie Prévost
All-in-All (en tout et pour tout) Meetings with Remarkable Saxophonists - Volume 4
Matchless Recordings MRCD 88

Av: Thomas Millroth

Publicerad: mån, 2014-09-22 16:25

Slagverkaren Eddie Prévost fortsätter att utforska sin musik genom möten med anmärkningsvärda saxofonister. De tidigare mötena har varit med Evan Parker, John Butcher och Jason Yarde. Varje album är en individ med Prévost och den gästande basisten, i detta fallet John Edwards, som även medverkade på Parker-sessionen, i olika musikaliska uttryck.

Den franske saxofonisten Bertrand Denzler är känd från Hubbub och Trio Sowari, alltså en man som odlar arvet efter AMM. Men han odlar en flödesteknik, där han liksom skulpterar sitt spel i stora sammanhängande sjok. Litet sgraffering på ytan, några djupa tag i luren, oväntade klanger från instrumentets material. Så byggs något av en ljudskulptur fram, där materialitet och ganska jazziga fraser varvas.

Därför lyckas han också skapa en stor omväxling och lyster åt sitt spel. Han sitter inte fast i sina egna klichéer. Tvärtom verkar han ha gett sig in i just denna session för att nyfiket upptäcka sina medmusiker. Edwards är explosiv, bastant, följsam som en nynnande röst. Prévost är litet lätt elegant, skarpkantad och rytmiskt oerhört distinkt. Ibland låter det nästan som om han spelade på saxofonens luftburna ljud. Och han har en märklig förmåga att med lätthet befinna sig inuti ett musikaliskt flöde. När Denzler tar paus fortsätter Prévost att klangligt och rytmiskt bygga vidare på saxofonens andning och klanger.

Det är förstås oerhört förfinat. Intensivt. Utan spräck. Men med den täthet tre virtuosa musiker besitter och där alla till varje pris vill leva upp till epitetet fri i improvisationen. De lyckas i alla fall ge friheten lösa kläder och livliga rörelser. Och inte minst spela ihop sig som de använde varandras instrument samtidigt. Osökt knör de ihop sig på en liten yta och rör sig svävande lätt. För att i nästa omgång släppa på gränserna och sväva ut i det gemensamma rummet. Musiker som kan kontroll och därför törs släppa konventionerna. Frispel då det är som allra bäst.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry