Bertrand Denzler: Tenor Solos

Bertrand Denzler
Tenor Solos
Potlatch P210

Av: Thomas Millroth

Publicerad: ons, 2011-02-16 15:27

Saxofonisten Bertrand Denzler medverkar bland annat i Trio Sowari och Hubbub. Därmed är riktningen angiven. En avskrapad minimalism som närmast verkar pietistisk i sin karga hängivenhet.

Detta slags musik ställer frågan, om den alls är impro? Eller om vi kommit till vägs ände, till och med stängt dörren om den ”fria” improvisationen? En av dess rottrådar leder till olika tilltag i 60-talets konst och senare, sådant som stavades Fluxus t.ex. Där fanns verk som endast angavs i text, men som ju kunde utföras, avpersonaliserade på samma sätt som vandringshistorier. Ett av de mest lödiga verken inspirerat av detta var förstås Sven-Åke Johanssons soloskiva från 1974, Schlingerland. Här angavs parametrarna noga på albumet. Precis som Denzler gör, då han kallar de tre styckena för "Filters", "Signals", "Airtube". De ger alla en bild av vad som utforskas, ty för en gångs skull vågar jag använda detta i kultursammanhang missbrukade ord.

Upplägget verkar lätt att genomskåda. Ungefär som i en del kompositioner av John Cage hörs de olika klangerna som moduler, tidsbestämda enheter, som finns för att fyllas ut. Rytm, melodi, timing är knappt närvarande. Däremot görs små instick, små rörelser och tillägg i de långa bitarna som undersöker en avgränsad klangvärld. En liten ton extra, ett plötsligt tillägg, en liten glidning. På så vis håller Denzler inte bara liv i varje stycke, de får en minimal puls och håller uppmärksamheten kvar. Stundtals skapar han täta klanger, men han släpper dem snabbt igen, som om han gjort något otillåtet. Och börjar på ny kula med samma litet intresselösa anblåsning.

Det märkliga inträffar, att jag snabbt blir fångad av musiken. Känslan liknar ett kalt rum med enkla stolar fyllt av andlig extas. Det är alltså en mycket okroppslig upplevelse, som startar inifrån. Varje ljud avgränsas genomgående av regelbundna pauser, där musiken tar ny sats. Förtätningar, glidningar och själva klangens sammansatthet hamnar i fokus. Jag jämför inom bildkonsten inte bara med det kala avskalade rummet men ännu mer med en konstnär som Katarina Andersson från Göteborg. Hennes måleri har få former i monokroma fält. Men färgen är närvarande i ständig förvandling. Dukarna är målade i äggoljetempera, lager på lager, ibland upp till sextio gånger! Den nerladdade tiden skapar en långsam rytm i verken. Det finns en vag rumslighet i hennes skiktmåleri. Gränserna mellan färgfälten kan aldrig bli knivskarpa och ur det vibrato som uppstår växer svårfångade klanger, ett slags färgernas övertonsregister. Detta klangliga, modulerade måleri är musikaliskt och delar lyskraft med dagens experimentella musik, där Bertrand Denzler är ett strålande exempel, när han dissekerar sitt instrument, isolerar smala fält för att undersöka dem. Varje utvunnen klang bär i sin tur en rikedom av minimala ljud. Så upptäcks ny aktiv energi. Hos Denzler och hos Andersson. Samma precision av mikroton och mikroklang fylld av andra småljud och småtoner. Fingerkänsligt utfört.

I "Airtube" liknar Denzlers spel mer ”vanligt” improlir. Det är som om han fogat samman erfarenheterna från de två föregående styckena och tillåter sig en viss tveksam rörelse framåt och mer ”traditionella” lagringar. Det kan påminna om Mats Gustafsson, men med en helt annan avsikt och väsensskilt uttryck. Där svensken är tryckstark, expressiv, otålig och till och med känslosam, där är hans franske kollega mer som ett mellanting mellan konstmusikalisk kompositör och laboratorieassistent. Men ur hans svala observationer växer snabbt ett slags hetta, han har tagit bort det mesta av den traditionella gestiken för att upptäcka att den inte egentligen behövs, det är bara metaforiskt pynt, lättåtkomligt tingeltangel på ytan, som inte ger musiken mer styrka, uttryck eller kommunikationsförmåga. Det syns mig som om Denzler mycket medvetet ställer sig och oss sådana frågor. Han är inte den radikalaste i detta – jag påminner mig om Sven-Åke Johansson, Andrea Neumann eller i högsta grad Stéphane Rives – men det klingande resultatet har blivit mycket personligt. En paradox: han har funnit ett personligt uttryck genom att skala av det som man förväxlar med personlighet. Det är ju hoppfullt.

Den fria improvisationsmusiken då? Finns den? Jo, ett album som detta är glädjande, för konvolutet saknar alla intimiserande tacksägelser till vänner, bekanta, familj och berömdheter, där finns inget annat än namn, datum, titlar. Det räcker. Den improviserade musiken hur nerskalad den än må vara måste stå för sig själv utan sociala blinkningar och falsk (= kommersiellt närgången) intimitet. Den ska skilja sig från den musik som brukar förses med det oäkta epitetet ”populär”. Det menar jag är nödvändigt för framtiden. Denzler är ett mer än hörvärt illustrationsexempel.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry