Bertrand Gauguet/Franz Hautzinger/Thomas Lehn

Bertrand Gauguet/Franz Hautzinger/Thomas Lehn
Close Up
Monotype 024
(improv, elektroakustisk)

Av: Johan Redin

Publicerad: ons, 2009-09-23 23:51

Close Up är en puttrande magistral liten skapelse utgiven på det relativt nystartade och lovande polska skivbolaget Monotype Records. Trion består av fransmannen Bertrand Gauguet på alt- och sopransaxofon, österrikaren Franz Hautzinger på kvartstontrumpet och elektronik samt den tyske meistron på rattad analogsynt, Thomas Lehn.

För mig är Franz Hautzinger sedan länge en klar favorit inom trumpetens utvidgade fält. Jag vågar gissar på att den första Gomberg och duon med Derek Bailey (båda på utgivna på Grob) kommer att prisas högt när man i framtiden sätter sig för att skriva historien om millennieskiftets radikala prepareringsvåg och nyfrälsta reduktionism.

Men av någon anledning känns det som att Hautzinger har fått mindre uppmärksamhet än kollegor som t.ex. Axel Dörner eller Birgit Ulher. Det är svårt att säga varför, han är ju inte precis underskattad. Men tänker man tillbaka var det rätt många som mer eller mindre samtidigt dök upp på den europeiska scenen i slutet på nittiotalet, sedan kom den fantastiska Beirutscenen, amerikanarna Greg Kelley, Peter Evans, osv. Hautzinger är emellertid den som tekniskt är mest intressant: hans märkliga sätt att perforera ljud, att varva hastiga explosiva utvecklingar med abrupta tystnader och förskjutna tonlägen. Sedan är det greppet om ljudens ihålighet, konsten att ge tomheten en resonans.

Det ljudlandskap Hautzinger oftast befinner sig i är liveelektronikens. Precis som hos Ulher lyckas han fånga den där gråzonen mellan det akustiska och elektroniska där lyssnaren svävar i ovisshet om vilket instrument det är som talar. Thomas Lehns elektronik är dock annorlunda. Han jobbar inte med mixerbord, knaster eller kretsböjningar utan enbart med en gammal analog EMS Synthi A som han i realtid reglerar i olika flöden och intervaller, likt pianistens hemvana dans över tangenterna. Lehn är i grunden klassisk pianist och som musiker vill han vidareutveckla det akustiska spelet till ett elektroniskt språk. Det underbara hos Lehn är hans förmåga att locka fram suggestiva pulser, små repetitioner som döljer sig inom de analoga mattorna. De uppstår liksom från ingenstans och försvinner lika plötsligt.

Bertrand Gauguets spel har också denna egenskap. Han spelar visserligen inte någon rytmisk saxofon, men de tonlägen han når spricker ofta upp i små perkussiva kluster som sedan dunstar bort. Spelet ligger nära Michel Donedas stilbildande atmosfäriska teknik, dvs. att hitta nyanser i andning och ventilation snarare än i tonsteg och i förhållande till Hautzinger kan Gauguet nog inte komma i bättre sällskap.

Musiken på Close up är en fantastik förening av ljud som befinner sig i ständig rörelse och förändring. Ljudbilden är porös och ångande samtidigt som där finnas en stomme som de spinner runt. Ofta är det Lehn som agerar denna stomme, men ju tätare dimman blir ju svårare blir det att hålla isär blåsinstrumenten från elektroniken. Skiktningarna är så precisa att mitt första intryck är att det i själva verket handlar om kompositioner eller på något sätt inövade moment.

Men det jag lyssnar till är ren och spontan improvisation. Det är mästerligt och jag vågar hävda att det är den starkaste skivan inom genren hittills i år. Det sista av de tre spåren, vilka är inspelade under tre liveframträdanden under 2007-2008, är ett nästan 30 minuter långt bröllopstal till makarna pneumatik och elektronik. Gratulationer!

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry