Biggi Vinkeloe, Francois Lemonnier: Jade, New Spiritual Music

Biggi Vinkeloe, François Lemonnier
Jade New Spiritual Music
Futura Voix 03

Av: Thomas Millroth

Publicerad: ons, 2015-04-29 11:28

Biggi Vinkeloe är onekligen en saxofonist som hamnat litet i skuggan. Ändå har hon särskilt med olika trio-sättningar gjort alldeles utmärkta skivor genom åren. För att friska upp minnet nämner jag några album: Mbat från 1994 med Barre Phillips och Peeter Uuskyla (LJ Records), Slowdrags and Interludes med Peter Kowald och Uuskyla från 1999 (FMP), och Elegans med Damon Smith och Kjell Nordeson från 2005 (Nuscope). Det är inte dumt, hennes raka, melodiska saxspel. Redan från början hade hon en rörelse i musiken, som bröt mot det mer expressiva; uttrycksfullheten låg i detaljer staplade på varandra, upprepningar, ja, ett slags jazzbruten minimalism. Varför hon hamnat under radarn vill jag inte spekulera i. I jämförelse med de nämnda albumen är denna nya andliga musik en överraskning.

På två skivor blandar hon här instrumentala partier med kör. Förutom Vinkeloe själv på altsax och flöjt, spelar François Lemonnier trombon, Karin Nelson orgel. Därtill kommer i vokalavsnitten Maria Forsströms mezzosopran och så The Volcanic Choir. Repertoaren är blandad. De öppnar med Charles Mingus ”Ecclusiastics” och avslutar med Carl Jonas Love Almqvists ”Den lyssnande Maria”. Ett svindlande hopp, kan tyckas, men inte riktigt. Mingus är inte alls så extatisk som han skulle kunna vara, det är ett ganska städat stycke i Vinkeloes tappning med melodiskt, lyssnande spel. Det är nog snarare så att hon valt ”Ecclusiastics” för dess andliga naivitet, dess innerlighet. För den blir en port in i albumet som stängs med Almqvist. Körsången är vacker, den enkla melodin lyfter förundrat. Därmed har jag sagt, att en viktig ton över bägge skivorna är en sorts naivism, en enkelhet och direkthet.

Körsatserna är också fyllda av ljudbilder och tricks, som numera hör till modernistisk standard i den sortens musik. Abstrakta avbrott, saboterade melodier. Men här används det till att också i klangen lyfta fram en sorts innerlighet. Kören sköter sig mycket bra. Det är som om modernismen i kombination med en innerligt avlyssnad 60-talsjazz med lättare friformstämpel förvandlats till en sorts troskyldighet. Vinkeloe spelar av och till finfina slingor på både flöjt och altsax, men utan att träda fram; på samma vis är Lemonniers trombon en välformulerad, varmt vacker historia. Och jag vill gärna framhålla Nelsons orgel, som ger en intensiv litet svävande klang åt det hela. Och här hör jag redan nästa projekt. Eller?

Vinkeloe tar ut sin jazz på en rundtur i den andliga hagen, den där väldigt mycket av både friform och jazz rör sig, utanför det materialistiska stängslet, och därinne möter hon också modernismens körpraktik, röstens möjligheter att skapa musikmoln med varm nederbörd. Nog är detta album en överraskning.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry