Bill Orcutt: How the Things Sings

Bill Orcutt
How the Things Sings
Editions Mego eMego 128V (Dense)

Av: PM Jönsson

Publicerad: tis, 2011-10-18 22:15

Jag letar efter ord. Det är tomt i hjärnan. Musiken känns i kroppen. Tar över kroppen. Jag känner att jag LEVER. Och tänker att det är mer än musik. Behövs det ord. Vad kan jag säga?

Ett försök. Jag lyckades trots allt att ge Bill Orcutts förra skiva A New Way to Pay Old Debts högsta betyg, i en annan publikation. How the Thing Sings är inspelas i ett kök, på toaletten, i ett vanligt rum. Antar jag. En inspelningsstudio fyller ingen funktion i det här sammanhanget. En man och en gitarr. En man och en fyra-strängad gitarr rakt in i en mikrofon. En man som går in i sig själv. En man som utan genvägar når fram till musikens, konstens innersta väsen. Allt handlar om känsla. Att uttrycka något utan kosmetika. Spärrarna är borttagna, raserade, pulvriserade.

Blues i botten. Liksom diverse gitarrimprovisationsgubbar. Beefheart-krumbukter. Men det som gör Bill Orcutt till en egen sällsynt art är rötterna i noise/hardcore-bandet Harry Pussy. Har någon spelat akustisk gitarr lika våldsamt? Anslaget är hårt och aggressivt. Men inte hela tiden, han hamnar ganska ofta i filosoferande vilopauser, som i slutet av den avslutande, långa, overkliga, fantastiska, kaotiska, mystiska "A Line From Old Man River", vilket inte på något sätt saboterar grundkänslan. "Heaven is Closed to Me Now" är någon slags meditation, gospel kanske, i samma sfär som Loren Connors musik.

Intressant att han knappt rörde en gitarr på år och dag - var det en paus på tio år? Och sedan växte behovet fram, alltalltallt skall ut. Han sjunger, eller låter, med rösten, som jazzpianister, eller traditionella bluesmän, inget litet hummande, utan tjut, stön, flämtningar som följer gitarrspelet och lägger till en ännu starkare personlig touch, som på urladdningen "The Visible Bosom". eller den minst lika expressiva, intensiva "Til I Get Satisfied".

Med How the Thing Sings har Bill Orcutt pressat bågen ytterligare. Jag kan inte påstå att han har finslipat sitt gitarrspel, fel ord, men det är mer fokuserat, utvecklat, trots kaosimprovisationerna. De lugna elementen lägger till en dimension. Stärker helheten. Det känns som han har kommit närmare kärnan. Att gå ner i sig själv, så långt det bara är möjligt. Att gå ner i sig själv så långt det är möjligt. Att ge sig hän. Att ge sig tid att ge sig hän. Att andas fort snabbt för att kunna komma fram till en viss zon. Nödvändiga pauser i ett blixtrande flöde.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry