Birgit Ulher Radio Silence

Birgit Ulher
Radio Silence No More
Olof Bright OBCD 22
(improv)

Av: Johan Redin

Publicerad: tis, 2009-09-29 21:14

Håkan Lidbo och radioprogrammet Ström kläckte för ett tag sedan idén att med hjälp av radiovågor skicka ut elektronisk musik i rymden. Hoppet var att någon främmande livsform skulle få ta del av materialet och därmed få en positiv upplevelse av livet på jorden. Hur musiken lät och hur det gick med projektet vet jag inte. Någon kontakt har så vitt jag vet inte uppstått. En intressant tanke kan vara att vända litet på förhållandet och sända ut Birgit Ulhers senaste verk i etern här på jorden. Många otränade öron skulle eventuellt inbilla sig att det de hör på radion är någon form av intergalaktisk kommunikation.

Vid sidan av namn som Axel Dörner, Franz Hautzinger och Ruth Barberán är Birgit Ulher en av de mest namnkunniga inom den improvisationsscen som gör sitt yttersta för att nå gränsen för vad som kan göras med en trumpet. Det är inte bara experimentellt, det är bokstavligen instrumentets gräns som sätts på prövning. Trumpeten kränger, knäpper, puttrar, fräser och väser så att man på allvar undrar om den faktiskt håller. Hur långt man har nått inom forskningen på detta område kan man lyssna till på en av Olof Brights (som drivs av Soundofmusics Thomas Millroth och saxofonisten Mats Gustafsson) senaste utgivningar, ”Radio Silence No More”.

Ulher har vid det här laget spelat med merparten inom jazz och improvisationseliten, inklusive en lysande skiva med svenskarna Martin Küchen, Raymond Strid och Lise-Lott Norelius (”Tidszon” på Creative Sources). Hennes skivor består oftast av olika duo eller trio-konstellationer och soloskivorna är ännu bara ett fåtal. Förutom trumpet och sordiner består instrumenten på soloalbumet ”Radio Silence No More” även av radiomottagare och inte minst högtalare. Även på detta område har man tänjt gränsen för både högtalarens kapacitet och funktion, där det som nu återstår är ett element som bättre kan liknas vid slagverk. Ulhers spelande med radiobruset leder ibland till att det faktiskt låter helt elektroniskt, trots att det i grunden är akustisk musik.

Hur närmar man sig en musik som Ulhers? Titlar som ”Längstwelle”, ”Ultrakurzwelle” eller ”Mikrometerwelle” hjälper knappast till att skapa några andra associationer än just till våglängder, hertz och störningar. Det är alltså öronen, lyssnandet, som får spekulera här. Det är ofta täta skikt, trots att det jag hör egentligen inte består av något annat än luft, vibrationer och brus. Det finns heller inte någon direkt dynamik, något spel mellan högt och lågt. Snarare kan ljudbilden uppfattas som territoriell, en skrovlig yta. Ulhers bakgrund som konstnär visar sig i det rumsliga tänkande som de olika styckena ger prov på. Ljuden börjar och upphör med olika långa pauser av tystnad. Tendensen är skulptural eller tredimensionell, men det leder också till en form av förskjutning av lyssnaren mot olika mål eller gränspunkter. Det är en skiva som man bör lyssna till i ett rum och inte i ipoden. Ibland ligger radio och trumpet så nära varandra att man plötsligt tycker sig befinnas inuti själva radioapparaten, sedan på avstånd. Trumpetens stundtals ”våta” uttryck förvandlar också rummet till en stor ångdriven maskin, men paradoxalt nog är det även detta ”våta” som för in de mänskliga dragen i radiobrusets monotoni.

Många kan nog uppfatta det som en kall skiva, men jag tror knappast att Ulher är ute efter någon teknikkritik. Det territorium som utvecklas på ”Radio Silence No More” är inte en dystopi. Den är kall på samma sätt en pjäs av Beckett kan vara kall utan att för den delen vara i närheten av en tragedi. Det finns något precist i Ulhers skapande som gör henne till en högst intressant musiker. Ibland inbillar jag mig till och med att hennes trumpet är ett slags mikroskop, vars linsverk plötsligt får bruset att upphöra att vara grynigt och bli till en brokad.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry