Birgit Ulher Robair Damon Smith_Blips and Ifs_Yclept

Birgit Ulher / Gino Robair
Blips And Ifs
Rastascan BRD 062
Ulher / Shibolet / Snir / Brenner / Meyer / Smith / Bymel
Yclept
Balance Point Acoustics BPA 014

Av: Johan Redin

Publicerad: tors, 2009-11-05 23:07

Birgit Ulhers akustiska kartläggning av trumpetens fördolda zoner fortsätter och hon visar återigen att hon är en av de främsta kartograferna på området med Blips and Ifs. På denna skiva har hon med sig den amerikanske slagverkaren Gino Robair på elektronik. Det är duons andra skiva. Den första skivan, Sputter, släpptes på Creative Sources för fyra år sedan och sättningen är densamma: trumpet, radio, sordiner och Robairs speciella signum ”voltage made audible”. Det är en mycket träffande karaktärisering. Precis som Ulhers soloskiva från i våras, Radio Silence No More, där associationerna var radiobrus och våglängder, handlar det här om ett samspel mellan det elektriska och det akustiska med minimala medel.

Det första intrycket är ett slags akustisk in- och utzoomning över ett ödsligt territorium dit knappt någon musik tidigare har hittat. Det är litet som att måla grått i grått, en radikalt avskalad musik som framträder i olika skikt. Robair varierar knattrande pulser av olika slag och Ulhers trumpet svarar med den dränkta klangens alldeles särskilda metallurgi. Men det märkliga är att ju mer intensivt man lyssnar ju komplexare blir ljudbilden. Den växlar perspektiv från avskalade tablåer till ett myller av mikroskopiska läten som tillslut framstår som små musikaliska cellbildningar. Från att först kännas som en distanserad, aningen kylig observation blir musiken snarare organisk. Den telegrafiska dialogen mellan Ulhers alienerade trumpet och Robairs märkliga blippljud bildar plötsligt något som bättre kan beskrivas som en forskargrupp inom marinakustik – någon sorts undervattenskommunikation. Robair är stundtals omöjlig att skilja från något man kan höra på Discovery Channel och det intressanta är att även om han sedan många år har lämnat det konventionella trumsetet uppstår en form av slagverk i den blotta användningen av en potentiometer.

Ulher och Robairs skiva tycker jag väcker frågor om ljud och perception. Den tycks överskrida alla möjliga föreställningar, även om den nu förmår att tvingas ned i ord på det sätt jag gjort. Som lyssnare försöker man fokusera, hitta något att rikta lyssnandet mot. När man väl finner något är det redan på väg att vittra bort. I denna mening överskrider den också former. Men för den skull är det knappast tomt (inte ens en öken är tom), jag hör elektriciteten och jag hör luften. Ulhers och Robairs musik utforskar sig själv utan att bli introvert, den är en tro på ljudens inre liv där alla förväntningar är raderade. Detta är också själva kraften i improviserad musik som denna. Den får mig att omedelbart ompröva förståelsen av en musikalisk händelse.

Ulher är även aktuell med skivan Yclept tillsammans med den amerikanske bassisten Damon Smith och ett gäng israeliska musiker: Ariel Shibolet på sopransaxofon, Adi Snir på tenor- och sopransaxofon, Roni Brenner och Michel Mayer på gitarrer och Ofer Bymel på slagverk. Inspelningen är gjord i Tel Aviv förra året och bjuder på ett eminent sampel. Det är med andra ord en stor ensemble och det är mycket som händer på alla håll och kanter. Men det lämnas rum åt alla med en förträfflig balans mellan diskant och bastoner (skivan är förövrigt mycket skickligt mastrad). Smith spelar en väldigt fysisk bas, han knackar och drar i strängarna så att man får ett begrepp om dess kropp. Ulhers trumpet väser och kränger på sitt säregna vis. Att det sedan finns två gitarrister med är också ett lyckat grepp, eftersom konstellationerna av blås- och stränginstrumenten på sina ställen ökar intensiteten på så sätt att pauser eller avbrott bildar idealiska öppningar. Effekten är korta och långa passager som skapar ut- och inåtgående rörelser i den improviserade musiken, något som faktiskt är ganska svårt att få till när det är många musiker involverade. Särskilt också med tanke på att det är första gången de spelar med varandra. Ofer Bymels spel tycker jag också imponerar, sparsmakat och plötsligt explosivt i Paul Lovens tradition men likväl med individualitet och innovativa kombinationer.

Yclept är ett möte mellan Tel Aviv, San Francisco och Hamburg – en nog så udda karta med många kulturella skillnader. Men som Klaus Janeks text till skivan understryker är det lika märkbart som fantastiskt att de alla talar med varandra på exakt samma språk. För den som tvivlar är det bara att lyssna till det femte spåret (de har inga titlar) där det med en nästan kuslig tajming och lyhördhet uppstår en konversation där alla röster väger lika tungt och alla gester är omedelbara.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry