BJ Nilsen The Invisible City

BJ Nilsen
The Invisible City
Touch TO:77

Av: Mats Almegård

Publicerad: tors, 2010-03-04 10:50

En av Sveriges säkraste ljudfantomer är tillbaka med sitt mest genomarbetade album någonsin. BJ Nilsens The Invisible City är både smärtsamt jobbig och vacker.

Av de skivor som svenska skivbolaget Cold Meat Industry gav ut under nittiotalet står Morthonds/Morthounds This Crying Age och Spindrift ut. Visst har de tappat sin dåtida charm något, men ljudbehandlingen förlåter en del tribala och industriella utsvävningar. Redan där kunde man ana att BJ Nilsen en dag skulle göra så avancerade och mångfacetterade skivor som The Invisible City.

Sedan några år tillbaka har han som bekant övergivit sina tidigare alias och hittat en fast punkt på bolaget Touch. Chris Watson-samarbetet Storm, liksom albumen Fade To White och The Short Night har varit centrerade kring naturens påverkan på människan. Där tar förvisso The Invisible City vid. Men det är faktiskt inte bara i titeln som BJ Nilsens nya album känns mer urban än sina föregångare. För även om skivans field recordings rymmer både humlor, fågelsång och getingar känns detta mer som en skiva inspirerad av staden.

Nu har BJ Nilsen aldrig varit någon skogsmulle. Hans field recordings har alltid bearbetats hårt, tills ljuden knappt känns igen – och så är det även här. Dessutom innehåller varje stycke så många lager att en mindre begåvad ljudartist hade gått bort sig och skapat en kakafoni. Men inte Nilsen. Försiktigt skapar han storslagna symfonier av de vardagligaste ljud.

Ibland gör de fysiskt ont. Inledande "Gravity Station" är ett nervpirrande, påfrestande och nästintill outhärdligt störande stycke stillastående frekvens. Ända till det förlöses genom rassel gjort av stolar som BJ Nilsen dragit över ett golv, spelat in och bearbetat.

Andra stycken är lika stillastående, men mer harmoniska och lugnande. "Into It´s Coloured Rays" är ett bra exempel där de långsamt växande ljudmassorna sköljer över med en smeksam inställning.

Totalt är dock The Invisible City en skiva att älska. Det är inte ofta de tio första minutrarna på ett album får mig totalt allergisk, men utan att det är dåligt, snarare att jag fysiskt mår dåligt av ljudet – och som sedan övergår i vackra ljudskapelser som får mig att trycka repeat om och om igen.

Läs mer om:

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry