Björk Volta

Björk
Volta
One Little Indian TPLP460CD (Universal)

Av: Tobias Norström

Publicerad: tors, 2010-01-07 01:31

Björk har för mig och många fler ur min generation fungerat som en inkörningsport till… ska vi kalla det ”intressantare”, musik. Varför? Det finns två möjliga förklaringar: den ena är att Björk utgör en naturlig länk mellan rent kommersiell popmusik och ett mer experimentellt uttryck, och därmed leder nya unga lyssnare från det ena mot det andra. Den andra är att Björk trots sitt relativt säregna uttryck ständigt haft höga försäljningssiffror (”Debut” sålde exempelvis platina bara i USA). Båda dessa anledningar har självklart fungerat i en symbios och idag är det få artister med sin storhetstid under 90-talet som fortfarande väcker lika stort intresse när de släpper nya skivor.

Men vad beror då Björks ideliga popularitet på? Min teori är att Björk ständigt ter sig intressant genom att aldrig sluta utvecklas, att alltid utforska ny mark med sina skivor, men samtidigt behålla det fundamentala i hennes musik, hennes uttrycksfulla stämma.

De senare delarna av Björks musikskapande har dock präglats av ett utforskande av diverse rytmiska dimensioner. Det hela tog sin början i och med samarbetet med Lars von Trier och arbetet med filmen ”Dancer in the Dark”. Vilket i sin tur mynnade ut i soundtracket med titeln ”Selmasongs” där Björk, ackompanjerad av allt från diskbänksstansande till järnvägstoner men även mer ”traditionella” elektroniska ljudgångar, befäster historien om en blind flicka med sin åskådliga och målande röst. Jag trodde att denna rytmiska fascination hade nått sin kulmen i och med arbetet med pojkvännen, video- och installationskonstnären, Matthew Barney och filmen ”Drawing Restraint 9” (till vilken Björk både gjorde musiken och spelade huvudrollen). Jag hade fel.

På sin nya skiva, ”Volta”, utforskar Björk nämligen återigen rytmen genom en rad olika element. Dels genom rent instrumentella laborationer med exempelvis det gamla japanska instrumentet koto, men även mer abstrakta rytmer i form av marschljud eller käftsmällar.

Skivan håller produktionsmässigt en genomgående hög nivå men topparna ger sig aldrig riktigt till känna. Björk blixtrar aldrig till eller gör något särskilt exceptionellt eller utmanande. Istället känns såväl Björk som hennes uttryck närmast standardiserat och ”Volta” faller ganska platt in i mallen för vad som är en Björk-skiva. När Antony från Antony and the Johnsons dyker upp på två låtar känns det varken spännande eller särskilt fräscht utan mer krystat – som om någon kommit på idén att två säregna röster är bättre än en och sedan inte ägnat idén någon närmare eftertanke.

Sammanfattningsvis blir ”Volta” en av Björks mest oengagerade och visionslösa soloskivor, någon slags politiskt korrekt multikulturell tanke som slutar i halvt genomförda kompositioner där vikten istället lagts på produktion och flerfaldiga försök att hitta vad som är ”Björk” för Björk.

(Publicerad 2007)

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry