Blandade Artister The Harry Smith Project Live

Blandade Artister The Harry Smith Project Live
The Harry Smith Project Live
Shout Factory ACAMV8129 (Border)

Av: PM Jönsson

Publicerad: mån, 2009-10-26 01:46

Hal Willner är specialist på att samla ihop intressanta artister till olika hyllningsprojekt. Den första skivan han gjorde i genren var ”Amarcord Nino Rota” (1981) tillägnad Federico Fellinis musikmaestro. Han har producerat liknande album med bland annat musik av Thelonious Monk, Charles Mingus, Kurt Weill och förra årets dubbel ”Rogue´s Gallery: Pirat Ballads, Sea Songs and Chanteys”. På en konsert i Tim Buckleys minne gjorde en ung Jeff Buckley sensation. Ja, det går att rabbla ett tag till…

Icke förvånande att det var Hal Willner som drog igång ”The Harry Smith Project Live”. Ett par konserter – i London, New York och Los Angeles – 1999 och 2001 där en lång rad namn sjöng sånger från Harry Smith´s ”Anthology of American Folk Music” som släpptes på Cd 1997 och fick en ny generation att upptäcka den excentriske skivsamlaren, konstnären och filmarens oortodoxa sätt att presentera musik. Boxen gavs för första gången ut 1952 och var en helig graal för sextiotalets folkboom.

Dvd-utgåvan innehåller 22 låtar, höjdpunkter från konserterna. När jag i eftertexterna läser samtliga medverkade känns det snopet att inte få se Wilco, Rufus Wainwright, Bryan Ferry, Peter Stampfel och June Tabor. Men det är hög klass på nästan rubbet, det är egentligen bara Gavin Friday, Beck, och Steve Earle som inte håller måttet i mina öron. Beck är alldeles för vek för att gå i land med Robert Johnson. Gavin Friday är rätt jobbig överhuvudtaget, dock är duettpartnern Mary Margaret O´Hara magnifik.

Det känns alltför typiskt att Steve Earle sjunger ”Prison Cell Blues” ( Earle satt i fängelse i början av 90-talet), dessutom sjunger Texaslåtskrivaren oinspirerat. Helt logiskt att Nick Cave tolkar ”John The Revelator”, han har byggt stora delar av sin karriär på att uppdatera den typen av mörka bluesgospellåtar. Ingen dum version, läcker kvinnlig kör, men lite väl förutsägbart, det hade varit mer intressant om Kung Ink sjungit en annan typ av sång från antologin.

I övrigt visar Hal Willner att han är en musikalisk regissör med fingertoppkänsla. Todd Rundgren är ett exempel på en artist som jag inte hade väntat att se i det här sammanhanget. Han sjunger, tillsammans med Robin Holcomb, ”The House Carpenter” alldeles förträffligt och hittar en ny ingång i en av de mest välkända låtarna från Harry Smiths kappsäck. David Thomas (Pere Ubu) är fantastisk i en hudknottrande tolkning av ”Fishing Blues”. Van Dyke Parks spelar piano och ackompanjerar Thomas galna sång och oförglömliga framträdande med ett litet band och en stråkkvartett. Kan inte Van Dyke Parks och David Thomas göra ett helt album ihop?

Lou Reed strimlar sönder ”See That My Grave is Kept Clean”. Det låter som några buar efteråt, puritaner antagligen, som inte uppskattar den bryska behandlingen av klassikern som Bob Dylan för övrigt gjorde på sitt första album. Det är hård, psykedelisk gitarr, ett sugande gung, och Lou Reed är som vanligt äckligt auktoritär och, ja, dominant. Självklart är det gjort med respekt för originalet. Mäktigt.

Efter Beth Ortons mjuka, fina och traditionella ”Frankie” kommer nästa bomb. Sonic Youth och Roswell Rudd - vilken genial kombination! - tar ” Dry Bones” in i en tunnel av frijazz, malande KrautDeadrock och brinnande gospel. Jazzveteranen Rudd predikar som en präst från södern, spelar maniskt på sin trombon och jag ler och ryser med hela kroppen. Inte mycket känns igen från Bascom Lamar Lunsfords inspelning från 1928.

Merparten av de medverkande musikerna är inte lika våghalsiga. ”Coo Coo Bird” av Richard Thompson till exempel, den brittiska folkrockgurun är prickfri, kungen av gitarr, med Eliza Carthys fiol som perfekt motvikt. Den unga violinisten imponerar även tillsammans med Bob Neuwirth i ”I Wish i Was a Mole in The Ground”. Elvis Costello, Kate & Anna McGarrigle, David Johansen, och Petra Haden är några andra som sköter sig fint.

Här finns även jazz av Don Byron, Percy Heath och Bill Frisell och Eric Mingus visar sig vara en gospelsångare av rang. Philip Glass spelar ett minimalistiskt pianostycke till några av Harry Smiths experimentfilmer från slutet av 40-talet och Ed Sanders läser en gammal minnesanteckning över sin vän.

Bonusmaterial är en trailer från en kommande dokumentär om Harry Smith: ”The Old, Weird America”. Mellan låtarna kan man se ett par kringscener från projektet, pyttekorta intervjuer, och ett klipp med Harry Smith när han sitter i en soffa och pratar i telefon. Lite futtigt kan jag tycka. Men, herregud, musiken räcker långt. Och, japp, nu är det dags att ta ännu en djupdykning i antologiernas antologi.

Fotnot: Shout Factory har även släppt en cd/dvd-box med livefilmen, den nya dokumentären och två skivor med musik från konserterna. ”The Old,Weird America” hade nyligen biopremiär på en filmfestival i Rotterdam.

(Publicerad 2007)

Läs mer om:

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry