Blandade Artister New York Noise Vol.3

Blandade Artister New York Noise Vol.3
Blandade Artister New York Noise Vol.3
Soul Jazz SJRCD147/BAM

Av: PM Jönsson

Publicerad: tis, 2010-01-19 12:48

De två tidigare Soul Jazz-volymerna med musik från New Yorks underjord i slutet av 70-talet och början av 80-talet har varit fingertoppkänsliga urval som fungerat som ingångar till No Wave-scenen och det experimentella klimat där dissonans, disco och performance gick in i varandra. ”New York Noise Vol.3” koncentrerar sig framförallt på band och artister som använde sig av syntar och förenade postpunk med klubbmusik och elektronisk pop. Inte särskilt oväntat när Stuart Argabright från Ike Yard ligger bakom urvalet. Ånyo är det en välgenomarbetad dokumentation som plockar upp flera bortglömda juveler. Det enda namn som förekommit på de tidigare skivorna i serien är Ut.

Ike Yard-låtarna – ”Loss” och ”A Dull Life” – finns även med på samlingen 1980–1982 och är kanske inte mina största favoriter med gruppen, men de har en självklar plats på skivan. Ike Yard var präglade av brittisk och tysk musik och europeiska influenser är tydligare på den här utgåvan. Första låten, ”She Creatures” med Implog, är NewYork på flera sätt (lite tribalrytmer och gitarrskav), men dyster kvinnosång i bakgrunden och viss gothkänsla gör mig icke glad. Den andra låten med samma band är mycket bättre. ”Holland Tunnel Drive” har sugande puls, kall pratsång, noiseinslag och en glad blåsslinga som skapar en suggestiv och egensinnig atmosfär.

De två låtarna med Ut visar olika sidor av samma mynt. Det är inte svårt att se en ung Thurston Moore headbanga till ”Ampheta Speak”. Arketypisk No Wave. Gapig sång, bråkiga gitarrer och spastiska rytmer. ”Tell It” är dock inte lika bra, Ut har blivit skickligare på att spela och fastnar i ett grått 80-tals-sound. Robin Crutchfield var med i det kanske allra bästa No-Wave-bandet, DNA, men hoppade av och bildade Dark Day som låter som en Manhattanvariant av Ultravox. Ja, ungefär. Rätt bra faktiskt.

”TV Blues” med gitarristen James Blood Ulmer hoppar mellan jazzklubben och dansgolvet. Dominatrix ”City That Never Sleeps Tonight” är kall instrumentalelectro som pekar in i hiphopscenen. Ingen av de här två låtarna fastnar i mina öron, men de fungerar perfekt i sammanhanget. Likaså Boris Policeband (som brukade uppträda i polisuniform) vars två korta bidrag flikar in performanceaspekten. Judy Nylons antitolkning av ”Jailhouse Rock” är däremot inte särskilt rolig. Men när Nylon och Patti Palladin i duon Snatch kryper fram med dialog och mystiska syntar i ”Black Market” är effekten starkare, även om produktionen är något mossig.

Daterad är dock inte Martin Revs ”Temptation”. Suicidesoundet känns igen, men Alan Vega är på annan ort, ingen sång, utan endast monoton orgel och vindsusande syntar som lyfts fram av en liten melodisk slinga. Lite synd bara att den är sju minuter. Den kunde rullat på åtminstone dubbelt så länge för ännu större hypnotisk kraft. Men vid sidan av urladdningen med tjejerna i Ut är det skivans klimax.

(Publicerad 2006)

Läs mer om:

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry