Blechmann_Filip_Pinna

Tim Blechmann / Klaus Filip
Taus - Pinna
anothertimbre at 49

Av: Thomas Millroth

Publicerad: tors, 2012-04-12 16:33

Då vi talar om reduktion vad gäller akustiska instrument motsvaras den av en elektronisk scen där inte mycket mer än sinusvågor återstår. Det finns en närsynthet, en fokusering på de minsta skillnaderna, de mest omärkliga rörelserna och ett ljud som mer ligger som ett stilla summande bakom alla andra ljud. Det är som om bara kroppens egna ljud återstod, som om alla ljud skapades i en tillfällig ekokammare inne i vårt huvud.

Bland dessa närsynta stigfinnare måste jag nämna Christof Kurzmann, Dieb 13 och inte minst Klaus Filip, elektronmusikens närmsta motsvarighet till Ryoji Ikeda. Det betyder alltså att staden Wien är en bas; med starka avgörande band till Berlin. Och med tanke på den österrikiska litteraturens, konstens och musikens extravaganta uttryck pendlande mellan hat, avsky, offer, smärtsamt avståndstagande från både katolicism och ännu icke rentvättat byk från 30- och 40-talet, om jag har detta i huvudet låter denna musik som ett syrabad efter Wien-aktionisterna och Thomas Bernhard. Det som återstår är hudlöst men härdat.

Hårdsmitt med ryggen utåt. För till skillnad från folk som Bernhard eller Jelinek finns nästan ingen vokabulär som vänder sig till publiken. Det är som om ingen adressat fanns.De har dragit sig tillbaka, suveräna härskare över sinusvågor, elektronik och studioarbete. Detta är musik – jag höll på att säga – av och för eremiter.

Som ett pelarhelgon sitter jag då – eller är det musikerna – och försjunker i duon Blechmann och Filip. Den senare är mer återhållsam, kör strikt schema med sinusvågor, den förre fyller liksom ut dessa rörelser. Ett brus med en bismak av skärpa är resultatet. Ingen pausering, ingen rytmisering, bara ett uns av nyansering. Det är ungefär som att undersöka när ett tecknat streck förvandlas till horisont. Här håller de sig till det enkla strecket, den elementäraste teckningen och aktar sig noga för att förledas till minsta förvandling. Abstraktion är till för att hållas. Händerna ska ligga på täcket!

Och det är i detta limbo denna musik skapas. Jag säger inte att det är bra, den undandrar sig sådana kategorier, jag säger inte att den är underhållande, för det är vi själva som får underhålla musiken med tankar att detta ljudbrus är något mer än bara ljudbrus. I minne håller jag oavbrutet: detta görs av två människor. Vad fruktar de? Vad förväntar de sig?

Så tilltar koncentrationen och halvt i dröm och halvt i vaka har jag slutit ögonen om detta lätt flyktiga ljudmoln. Sinustonen dröjer kvar som om jag hade tillfällig tinnitus. Eller som stämton för de närmsta timmarnas sinnesstämningar. Jag blir inte kvitt tanken på den envishet varmed Blechmann och Filip genomför sitt ljudprojekt. Inte ett enda påstående får de ur sig. Bara undran…
Ingen tvekan att jag berörs. Jag tar tillbaka vad jag skrev om adressat tidigare.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry