Blue Notes: Before the Wind Changes

Blue Notes
Before The Wind Changes
Ogun OGCD 037

Av: Thomas Millroth

Publicerad: ons, 2012-03-07 19:33

Detta album är det andra från Blue Notes turné i Belgien 1979. Det förra med Frank Wright som gäst var en fantastisk, rufsig, oplanerad tillställning. Här är den vanliga sydafrikanska kvartetten, som verkade i England: pianisten Chris McGregor, altsaxofonisten Dudu Pukwana, basisten Johnny Dyani och slagverksspelaren Louis Moholo-Moholo. Kärnan i så mycket brittisk musik och frijazz på 70-talet.

Jag börjar plötsligt bli orolig, att de här fantastiska musikerna håller på att glömmas bort. Då jag söker efter en bild på omslaget till skivan finner jag inte en enda relevant hemsida. Bara en knapphändig Facebook-kontakt. Men det är ju inte mycket. Skivbolaget Ogun är en rest av sin storhet. Men de gräver i sitt arkiv. Och påminner om den knivskarpa sydafrikanska jazzen i England med sina rötter i musiklivet i Sophiatown. Under några hektiska kokande år blandade sig denna musik med frijazzen och det kunde ha blivit någonting annat. Nu är den kvar som ett löfte om ett möte.

De flesta av dessa landsflyktiga musiker satte spår. Chris McGregors Brotherhood of Breath mixade friform och frijazz i sin kokande gryta. Han avled 1990. Dyani dog också ung 1986, men hann spela både med Don Cherry och Steve Lacy. Pukwana avled också 1990. Den ende som ännu lever och verkar är Louis Moholo-Moholo, som ju finns representerad på en rad viktiga frijazzskivor, inte minst med pianisten Irène Schweizer.

Men den ursprungliga mixen, den har vi här, med en klubbspelning med ett medelmåttigt piano. Men där finns den fasta, dansanta rytmen, utfallen, de sentimentala melodierna, de dansanta sångerna och en musik som ibland på allra bästa sätt talar till lyssnarnas hjärta och njurar. Bluesen finns där, bebopen också. Pukwana låter ibland som en drömsk Sonny Stitt. Musikerna är inte rädda att verka enkla, glömska av all frijazz de hört och spelat. Det är fyra melodiker vi hör. Fyra musiker som älskar vad de spelar, varenda kliché.

Den som längtar efter de skarpa utfallen kanske hoppar över ett och annat spår. Jag njuter av deras tidvis slappa spel. Avkopplat, men längtande. Och i nästa ögonblick bränner det till. Musiken lever helt på den tryckförhöjning den repetitiva melodin och rytmen kan skapa. Och när det tätnar som mest, då är de oförlikneliga. Det är raseri som härskar. I ”Funk Dem Dudu” får vi höra en av de kanske mest underskattade frijazzsaxofonisterna i Europa – och Afrika – på topp. Pukwana river upp damm och jord med sitt spel.

Det här kanske inte är gruppens allra bästa skiva, men vi hör ändå intensiteten de hade live. Däremot vågar jag nog påstå att allt gruppen gett ut är värt att ha.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry