Blue for Two: Tune the Piano. Hand me a Razor

Blue for Two
Tune the Piano. Hand me a Razor
Kning Disk KD082 (Playground)

Av: Fredrik Nyberg

Publicerad: fre, 2012-02-10 00:14

Inledningsvis ligger sången, rösten, hummandet tillsammans med en rytmisk figur som skall illustrera en gammal ståbas mycket nära oss som lyssnar. Den uppfordrande ljudbilden vill, tänker jag, skapa autenticitet. Den vill få oss att lyssna på ett specifikt vis och den lyckas, åtminstone allt som oftast, med just detta. Blue for Two´s och kanske framförallt Freddie Wadlings upptagenhet av uråldrig blues och Captain Beefheart lyser igenom. Och detta faktum uppfattar jag som befriande och jag har då i åtanke den räcka av andra format (visor, James Bondfilms-teman med mera, med mera) olika institutioner och skivbolag under årens lopp försökt trycka in Wadling i. Tune the Piano. Hand me a Razor är någonting helt annat. Och Wadling låter inspirerad och emellanåt på riktigt gott humör.

Att Blue for Two väljer att släppa sin comeback-platta på Kning Disk är logiskt. Sina tidiga skivor – Blue for Two och Songs From a Pale and Bitter Moon – gav man ut på Radium Records och kopplingen därifrån till Kning Disk känns självklar, även om också underjorden liksom den övriga världen har genomgått genomgripande förändringar sedan 1980-talet. Radium Records var någonting mörkt, farligt och länge ganska hemlighetsfullt. Kning Disks kvalitéer ser annorlunda ut. Och Blue for Two låter på Tune the Piano. Hand me a Razor i sin tur annorlunda jämfört med Radium-manifestationerna på 1980-talet.

Blue for Two´s storslagna och ofta överdrivet instrumenterade musik från 80- och tidiga 90-talet har i mina öron åldrats ganska dåligt. Ambitionen att ligga i konstnärlig framkant kan ibland och för vissa straffas hårt av tiden. Och den erfarenheten tar Freddie Wadling, Henryk Lipp och nytillskottet Christoffer Berg med sig på Tune the Piano. Hand me a Razor´s tio spår. Det är en skiva som på ett mer ogarderat vis blickar bakåt och återanvänder uttryck och modus ur musikhistorien som under lång tid, tänker jag, attraherat dem. Och detta är inte liktydigt med sentimentalitet eller bakåtsträvan. Lipp spelar ”vintage keyboards” och skivan uppges vara ”Vintage Mastered by Lipp at Music a Matic”. Återbruk, återanvändning är ord i tiden. För Blue for Two är dock denna regenerering en reaktion på ett helt annat, nödvändigare, begär.

Det spår som hamnar närmast det gamla, mindre årgångssäkrade Blue for Two, är ironiskt nog ”Living for Today”, där uttrycket återigen blir för stort för den begagnade men ack så eleganta kostymen. På ”Living for Today” har bandet helt enkelt gömt undan rakbladen. Och den korta ”Riot Without Reason” uppfattar jag som en bagatell. Emellertid revanscherar de sig omgående med den stenhårda och långa ”Crawler” där Wadling sjunger wadlingskt bra. Den vokala uppvisningen kryddas av ”billiga rim” som upprättar täta, sonora kluster i det omkringkrängande skramlet och jag blir under lyssnandets gång både lycklig och tagen. Samtidigt. Musiken och sången fångar in mig, som vore jag en liten mus. John Mayall-covern ”I´m Your Witch Doctor” känns länge avspänd och attraktivt avvaktande ända tills den också börjar slamra och frusta på ett uråldrigt vis. Avslutningen är stark och kröns möjligen av ”We Don´t Dance” där Wadling, ömsom viskande, ömsom vrålande, uppvisar en överlägsen kontroll och musiken låter gammal på ett avgjort nytt vis. ”We wont confess, like Rudolf Hess. We use machines, that´s really mean”, sjunger Wadling och han hade lika gärna kunnat sjunga innehållsdeklarationen på ett maskindiskmedelspaket. Jag hade lyssnat likförbannat. Musiken tonar sedan ut och den föredömligt korta skivan är slut.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry