BMX Rozel Point

BMX
Rozel Point
Øyvind Jazzforum ØJF514

Av: Jens Holmberg

Publicerad: ons, 2014-05-14 21:46

Den norska kvartetten BMX är saxofonisten Njål Ølnes, Thomas Dahl på gitarr, trumslagaren Øyvind Skarbø och Per Jørgensen på trumpet, darbouka och röst. Bandet har spelat ihop sedan 2006 och Rozel Point är uppföljaren till debuten Bergen Open från 2010. Skivan har fått namn efter den plats i Utah där Robert Smithson byggde sin Spiral Jetty. En 460 meter lång lerspiral som sträcker sig ut från Stora saltsjöns strand. Numera synlig från tid till annan.

Rozel Point känns som ett steg frammåt för BMX. I pressmaterialet är det beskrivet av gruppen själva att det är som om de tagit ett steg ut i det okända. Rört sig bort från det noterade - mot det improviserade. Det är ett kliv som dessa fyra talangfulla norrmän löser galant. Och det faktum att de tillsammans har stor erfarenhet från både den inhemska och internationella jazzscenen gör säkert sitt.

Albumet är inspelat live i Rainbowstudion i Oslo och består av nio spår. Av dessa är det två stycken som BMX ofta återvänder till. Det är Ølnes komposition Joeys Spring, som är löst baserad på ett verk av Olivier Messiaen, och Carla Bleys Jesus Maria. Den förstnämnda är en riktig krutdurk. Det är bas på bredställ, Coletrane och virvlande röstimrovisationer om vartannat. Riktigt så mustigt är det inte på Return, som är mer av en hymn. Här är det istället skimrande samspel som förmår vrida tårarna ur instrumenten som gäller. En fin påminnelse om hur vacker jazzmusik faktiskt kan vara. Samspelet är sublimt när Ølnes och Jørgensen blåser sitt allra finaste medan Thomas Dahls kastar långa Loren Connors-skuggor från sin gitarr och Skarbø slår an den absoluta takten.

Det är mellan dessa två motsatser BMX verkar. I kvartettens laboratorium stöt och blöts idéer och öronen är alltid på spänn. Musikerna är på topphumör och musiken genomsyras av en lekfullhet som smittar av sig. Även i de mer experimentella stunderna är det svårt att värja sig. Deras jazzimprovisation, ibland med ett primitivt anslag och ibland med ett tekniskt virtuost, är på hög nivå. När till och med fjordtrumpeten på skivan känns samtida, då vet vi att det lirar. Och om det finns något som kvartetten delar med Smithsons verk så är det känslan av långsam förvandling som vilar över musiken. Det märks inte minst på den spöklikt vackra omfamningen av Bleys Jesus Maria som avslutar Rozel Point. Mästerligt.

Läs mer om:

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry