Bogan Ghost: Zerfall

Bogan Ghost / Liz Allbee, Anthea Caddy
Zerfall
Relative Pitch Records RPR 1021

Av: Thomas Millroth

Publicerad: ons, 2014-04-30 11:26

För tio år sedan ungefär skrev jag, att i framtiden skulle vi se tillbaka på de åren som en kreativ brytpunkt, en guldålder för improvisationsmusiken. Jag vet inte om jag hade rätt. Tror det. Men det där med brytpunkten var säkert sant. Antagligen lyssnade jag efter ett slags komprimerad energi där omgörning och överföring av musiken pressas samman. Vad som kom ur den laddningen är svårt att veta. Nu kan vi nog ana hur en linje borstat dammet av brallorna och lunkar på i äldre fotspår. Låt oss kalla detta för eklekticism.
Men så finns det där andra, det som rör sig i ett trassel av trådar som hänger ihop med andra trådar. Det här är en sådan skiva. En skiva som är fylld av energier. Det är långt ifrån nyskapande, men ändå är den helt unik, så unik, att jag efter första spelningen var alldeles upprörd och vankade av och an framför grammofonen mumlande ”äntligen, äntligen”.

De starka känslorna vill jag försöka reda ut i det följande. Tystnad, paus, low dynamic, eller vad det nu ska kallas, är ett vanligt grepp. Trumpetaren Liz Allbee och cellisten Anthea Caddy använder sig av inspelade ljud, field recordings, synth som om det handlade om dammet från musiken. Andäktigt hör jag ett fnasande ljus som lovar något mer än alla de där lågdynamiska långa halvtystnaderna jag är så van vid. Upplösning och infriande kommer strax. Caddy lägger flera gånger upp en drone, där varje skarv i stråkvändningarna blir en parameter. En avdelare, som Allbee använder som hävstång. Hennes sätt att spela trumpet kan förstås härledas både hit och dit och till Echtzeitmusiken. Men för henne är detta bara en självklar verktygslåda, ingen överraskning.

En amerikansk trumpetare med hela den moderna traditionen i musik och post-jazz, t ex Braxton, med ett ljudmedvetande buret av en känsla för flödet i en komposition mer än en improvisation.
En australisk cellist med djup känsla för instrumentets känslomässiga kapacitet. Båda bosatta i Berlin. Snacka om hur rottrådar rör sig och förenas. Det är den här musiken som är den nya lokala musiken. Och då menar jag att så här kan det kanske bara låta i Berlin just nu. En annan plats, en annan förskjutning och en annan ingång, någon annan rottråd är då starkare.

Jag kanske snackar i nattmössan, men de här tankarna far genom huvudet. Försöker koppla litet kritiska grepp, funderar på om inte det där dronandet i kombination med de vassa, luftiga trumpetljuden, som smakar saliv, om inte det redan prövats? Alla affiniteter känns emellertid för vaga.

Och så växlar, efter ett par väl genomförda korta verk med tydlig helhet och form, Caddy och Allbee över till en hetsig, skärande flerstämmighet. En explosion av metall, saliv, stråke, strängar, trä och kanske litet förinspelade ljud. Så sitter jag där som en fågelholk och bara njuter. Släpper in varenda ton i skallen genom min gapande mun. Det här är den musik jag trodde skulle springa fram ur den där guldåldern för tio år sedan.

Måste lägga till något om Berlin. De flesta spåren är inspelade i studio där av Werner Dafeldecker, mästerligt, med en ljudkänsla som är helt avpassad efter denna musik. Varje skimmer som glider förbi blir synligt. Han har gjort musiken genomsiktlig på det där omedelbara viset som ju blivit möjligt på grund av den långa musikaliska praktiken i nyanvändningar av instrumenten. Det var kanske därför jag tänkte på den här musiken som lokal. Det sant lokala görs ju på plats av folk som valt denna plats.

Slutligen skymtar ett minne förbi. På Sven-Åke Johanssons 70-årsfest hade han satt ihop en marschorkester. Musikerna hade inte mycket plats för solo, men ett kort ögonblick vred Liz Allbee musik ur sin trumpet som man kramar en disktrasa. Unvergesslich, tänkte jag då.

Nu gläder jag mig bara åt denna skiva. Som undandrar sig kategorier, inte demonstrerar, men bara låter musiken flyta på.
Slutligen: bilden som ni ser är på musikerna, icke skivan, vars konvolutbild inte lagts ut, då detta skrevs.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry