Boots Brown Dashes to Dashes

Boots Brown
Dashes to Dashes
Häpna H.51

Av: Magnus Nygren

Publicerad: fre, 2014-02-21 10:25

Kvartetten Boots Brown dyker upp igen som en välkommen gubben i lådan. Runt 2005 gav de en del konserter, bland annat på Mosebacke i Stockholm, och 2007 debuterade de på skiva. Mats Gustafsson på altsax, Magnus Broo på trumpet, David Stackenäs på gitarr och Johan Berthling på bas – et fantastiskt band som spelade så som vi inte brukade höra dem. Tajta kalendrar drog ned gruppen i dvala men i februari 2013 fick de åter chansen att spela ihop, en konsert på Rönnells Antikvariat i Stockholm blev det samt en dag på Atlantic studio för skivinspelning, den inspelning som Berthlings bolag Häpna nu ger ut.

Från olika utgångspunkter hittar de fyra in i en form av fritt improviserad kammar-cooljazz. Visst finns det en koppling till Jimmy Giuffre. Namnet Boots Brown ska ju till och med komma från Giuffre, det var vad han ibland kallade sig för att smita förbi begränsande skivbolagskontrakt. Men arvet efter Giuffre skymmer inte på något sätt sikten för gruppen Boots Brown. Giuffre är snarare en utgångspunkt än en figur att kopiera. Och med tanke på hur bortglömd Giuffre trots allt är framstår Boots Brown som ganska unika.

Det är en fröjd att lyssna. Frånvaron av markerade rytmer från trummor ger musiken en nästan flytande karaktär, trots att den är fylld av pauseringar som lyfter fram det klingande materialet. Och jämfört med tidigare tycker jag att Boots Brown nu närmat sig jazzen än mer. Inte minst David Stackenäs lyfter fram sin jazzigare sida på gitarren. Men tyngdpunkten ligger på det smått fantastiska gruppspelet, imponerande inte minst med tanke på hur lite de fyra har spelat tillsammans i det här formatet. Jag märker hur jag flera gånger tappar bort det individuella spelet från Broo och Gustafsson, det jag hör är helheten. Det beror definitivt inte på att Broo och Gustafsson spelar dåligt, tvärtom, som gruppens ödmjuka tjänare är de strålande. När Gustafsson spelar altsaxofon händer ofta något speciellt, det är som att hans melodiska sida får större plats i detta instrument än i den ”grövre” barytonsaxofonen.

Även om samtliga elva låtar – Berthling kallar dem själv för miniatyrer – verkar i samma ljudliga miljö, finns en variation. Vissa låtar stannat nästan upp i ett drömskt tillstånd medan andra slingrar iväg som små jazzreptiler i snabbt tempo. I ett svenskt jazzliv som alltmer förlitar sig på grooven som drivkraft är Boots Brown än öronvidgare.

Jag vill även nämna det fina omslaget av konstnären Carl Hammoud. Det ger skivan en extra skjuts, i alla fall i vinylformat.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry