Boring Machines x 2

Chapter 24 & Philippe Petit
The Red Giant Meets The White Dwarf
Boring Machines BM026
Luciano Maggiore & Francesco “Fuzz” Brasini
Chàsm Achanés
Boring Machines BM027

Av: Mattias Jonsson

Publicerad: fre, 2011-02-18 08:40

Jag kan inte säga att jag har någon vidare koll på den italienska, experimentella musikscenen. Men bolaget Boring Machines verkar tveklöst vara en av de självklara plattformarna för musik som rör sig i utkanten. Förutom sina italienska akter så har bolaget bland annat släppt skivor med artister från Tyskland, Grekland, Frankrike och USA. Namn som är knutna till Boring Machines är till exempel My Dear Killer, Be Invisible Now!, Satan Is My Brother, Whispers For Wolves, Expo ’70, Punck, Father Murphy, Above The Tree, Luminance Ratio, Mamuthones, Claudio Rocchetti, Jealous Party, Attila Farvelli/Nicola Ratti och Andrea Marutti/Fausto Balbo. Artister som rör sig mellan improvisation, elektroakustiskt, ljudinstallationer, drones, free-folk, space-rock och andra mer eller mindre fria former.

Skivan med grekiska bandet Chapter 24 och franske ljudprocessaren Philippe Petit baseras på en inspelning från 2008, när de improviserade tillsammans på scenen i samband med att båda parter fyllde tjugofem år som aktiva musiker. Resultatet har manipulerats i efterhand och känslan är knappast att det handlar om en liveskiva. Däremot är musiken väldigt levande och organisk. Den flyter fram, som ett långsamt glidande rymdskepp bland stjärnor och planeter. Som om tidiga Tangerine Dream skulle jamma ihop med Tortoise. Petit kör ”field recordings”, ”electronics” och ”turntables”. Bandet, en trio, kompletterar med bandlös bas, e-bowgitarr och olika typer av keyboards. Man lyssnar in varandra, lugnt, vänder sig inåt, håller tillbaka, svarar och reagerar. Det är verkligen inte anspråkslös musik – men samtidigt gör musikerna inga som helst anspråk. De är osjälviska och diskreta.

Maggiore/Brasinis duoskiva Chàsm Achanés är inspelad med hjälp av bandspelare, elektronik och hemmabyggda gitarrer. Titeln betyder ungefär “enorm avgrund” på svenska och musikaliskt är det ett enda långt drone-stycke på ca 35 minuter. Hela första delen är dock lite väl typisk och klyschig för sådan här musik: det är återigen denna dova mistlur som varnande ljuder genom fet dimma. Lite tröttsamt faktiskt. Men jag ger skivan fler chanser och det vinner den på. Sakta uppenbarar sig små detaljer i bakgrunden, nya händelser som flyter in och ut, sipprar fram eller tonar bort. Det är väl utfört och fungerar fint att sjunka in i, utan risk för att man somnar. För det hela låter både olycksbådande och oroväckande. Man känner sig snarare illa till mods, något som i just det här sammanhanget inte behöver vara något negativt.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry