Boris: Smile (Southern Lord)

Boris
Smile
Southern Lord Sunn92 (Sound Pollution)

Av: PM Jönsson

Publicerad: tors, 2009-10-08 00:01

Ljudet av en skivnål som landar på en vinylskiva inleder japanska Boris nya album. Möjligen en vink om att öppningsspåret ”Flower Sun Rain” är en cover från en tid innan Cd-spelare och MP3-filer existerade. Den gjordes av PYG i början av 70-talet, en japansk supergrupp med medlemmar från de populära ”Group-sounds” banden The Spiders, The Tigers och The Tempters. Jag har aldrig hört ”Flower Sun Rain” i original, men Boris version är magnifik, en episk och stämningsfull popballad som vid två tillfällen exploderar med Michio Kuriharas överjordiska gitarrspel. Jag har nästan svårt att bry mig om resten av skivan.

Michio Kurihara – känd från bland annat Ghost, White Heaven och The Stars – samarbetade med Boris på fjolårets album ”Rainbow” (Drag City) och när Boris härom veckan spelade i Sverige var han med som bonusmedlem. Jag glömde bort resten av bandet under stora delar av konserten på Sticky Fingers i Göteborg, spanade in Kuriharas subtila glidningar på gitarrsträngarna och fullfjädrade svajarmsteknik. Han har en säregen stil, samtidigt transparent och knivvass, influerad framförallt av Quicksilver Messenger Services gitarrist John Cippolina. Kurihara spelar på en låt till, ”My Neighbour Satan”, som är betydligt svagare, den startar halvpsykedeliskt och har fin grundmelodi, men saboteras av metalriff och tröttsam fuzzgitarr.

Boris har i och för sig alltid rört sig in i geggig terräng. De tog sitt namn efter en låt med Melvins och startade som ett punk/metal-band innan de började utforska psykedelia, dronemetal och andra genrer. Jag tycker att Boris förlorar sin originalitet när de leker Motörhead, det är alldeles för mycket hårdrockspastischer på ”Smile” och även om den typen av låtar kan riva tag i nacksinnet känns det inte lika spännande som när andra japanska band vänder in och ut på den hårda rockhistorien.

”KA RE HA TE TA SA KI – No one grieves” är mycket bättre. Även här gömmer det sig en popmelodi som tumlar runt i en speedpsykedeliamangel-fusion. Takeshi - de tre kärnmedlemmarna vill inte säga sina hela namn - sjunger dessutom bättre, med en vemodig känsla som blir en intressant kontrast till det brutala soundet. Han spelar både gitarr och bas, på Sticky Fingers hade han en dubbelhalsad variant så att han lätt kunde växla instrument. Estetiskt tilltalande. Gruppens kvinnliga medlem, Wata, även hon spelar gitarr, sjunger inte på ”Smile” vilket är synd.

Boris och Sunn O))) släppte ett gemensamt album häromåret och på skivans sista låt – den femton minuter långa ”Untitled” - är Stephen O´Malley gäst. Det hörs, dronemuller, några omotiverade passager, men en bra avslutning på en ojämn skiva.

Fotnot: Den japanska utgåvan av ”Smile” har samma låtar, men andra versioner, med större betoning på noise och psykedelia.

Fotnot 2: Promoexemplar av ”Smile” saknar låten ”You Were Holding An Umbrella” för att inte hela skivan skulle spridas på internet så den har jag inte hört.

(Publicerad 2008)

Läs mer om:

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry