Brett Naucke: Seeds

Brett Naucke
Seeds
Spectrum Spools: 2014
Peter Ablinger
Augmented Studies
World Edition 0023

Av: Thomas Millroth

Publicerad: tis, 2014-08-12 14:58

Chicagobaserade Brett Nauckes Seeds skrevs och spelades in ”using ritual variations of a singular patch for modular synthesizer”. Därmed har han beskrivit två betydande begränsningar. För det första har jag förstått att den typ av instrument han använder är svårt att hantera och för det andra har han begränsat det musikaliska urvalet till en enda ”patch”. Hur detta fungerar är jag ur stånd att förklara. Däremot hör jag. Varje stycke börjar med något som just kan liknas vid en möjlighet. Det finns en rikedom av klanger i detta första konstaterande. Samtidigt som där hörs något ganska allmänt, det tenderar att förlora formen och flyta ut. Det märkliga är hur Naucke i varje stycke håller ihop de små bitarna, lyfter fram detaljer, morfer, som han sedan bearbetar, vänder och vrider på.

Inspelningarna med synth blandas med fältinspelningar och olika pålägg.
Musiken är skimrande i sin begränsning. Albumet har på omslaget något som liknar en närbild av en monokrom grön målarduk och på innerfodralet ser det ut som om en konstnär typ Gerhard Richter har tagit en rakel och med fast hand dragit fram ett mönster. Så låter styckena. Samma färgklang men uppbrutet och varierat i sina smådelar. Det känns äventyrligt, en balans mellan kaos och idyll. Ibland drar det åt det allmänna, men känslan av ett kaos som trycks undan och som hotar finns alltid kvar som en räddning.

Avbrott i flödet dyker också upp i form av olika fältinspelningar eller rytmiska inpass, som river upp skimret så att musiken räddas från det värsta solglimret.

Den österrikiske tonsättaren Peter Ablinger har skrivit stycken med motsvarande begränsningar. De framförs på flöjter. Med tanke på mästerflöjtisten Erik Drescher.
Det är en utforskning av redundans. Oktaven är en parameter, och tack vare en speciell konstruktion kan instrumenten dela upp varje oktav i mer än tolv lika stora tonavstånd. Struktur och algoritmer är strängare än hos Brett Naucke. Det är ju också olika slags musik.

Men stundtals liknar de två varandra. Ablinger lyfter i "Hypothesen über das Mondlicht" genast fram komplikationen och flerstämmigheten hos de sexton flöjternas mikrotonala kanon. Precis som hos Naucke uppstår snart en böljande, rytmisk rörelse och de små bitarna, låt oss också här kalla dem morfer, står fram som svävande partiklar i ett starkt motljus.

Samtida konstmusik som har en flödande klang som liknar en synth? Kanske, kanske inte. Båda verken har något starkt organiskt i sig. Varje stycke har tydligt en ackumulerad möjligheter redan i början, den första ansatsen. Det rör sig liksom rottrådar under ytan som då och då dyker upp och styr om. Det kan var glissandi på flöjterna som leder stämma in i en annan stämma. Förtätningar, störningar, svaj som om musiken höll på att brista.

Men var och en på sitt sätt. Och även Ablinger låter vid ett tillfälle en röst dyka upp. Det låter lika omotiverat som hos Naucke - men det är revor som blottar det kaos som hjälpligt hålls utanför. Märkligt nog har Ablinger det stadigaste gunget, känns som ett arv långt bortifrån, Bach till exempel, men inte den rytmiska nervositet som behärskar Naucke. I dessa flöden rör sig strömmarna lika och ändå olika.

Trots att Ablinger har ett övertag, då de två albumen läggs till varandra, den uppenbara närvaron av en instrumentalist med spott, andedräkt och kropp, så är uppenbarligen Nauckes instrument av den karaktären att här krävs mycket mer än enkla digitala ingrepp. Hand, kropp, ja, allt fysiskt bakom musiken känns också här, men märkligt nog ännu skörare än hos Ablinger och Drescher. Strama metoder, strikta begränsningar i två album som briserar av kropp och känsla. Som om musik ju inklämdare den blev kastade ut alla rottrådar och möjligheter som finns inuti. Som ett träd som beskärs skjuter massor av rotskott. Här är inga tunna ytor och lättköpta effekter.

Jag skulle provisoriskt vilja kalla det ett slags gruvdrift på jakt efter ädla metaller.
De två skivorna fullständigt lyser. Missa dem inte.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry