Brian Eno: Small Craft On A Milk Sea

Brian Eno
Small Craft On A Milk Sea
Warp Records WARPCD207
(electronica)

Av: Mats Almegård

Publicerad: tors, 2010-11-18 21:15

Tillsammans med medmusikanterna Jon Hopkins och Leo Abrahams har Brian Eno i mångt och mycket jammat fram grundmaterialet till Small Craft On A Milk Sea. Arbetssättet ligger ute som små filmsnuttar på diverse webbplatser och visar tre herrar till synes djupt försjunkna i sig själva och sitt skapande. Av detta framjammade material har sedan Brian Eno skurit ut de bitar som han velat ha med på albumet.

I en intervju på Pitchfork pratar Eno om låtarnas microstruktur och hela albumets macrostruktur. Det sistnämnda innebär kort och gott hur materialet är disponerat över albumet och hur de olika styckena hänger samman med varandra. Tydligen har Eno tänkt sig ett lugnt anslag, ett snabbt crescendo och ett längre parti med återigen lugna stycken.

Denna Brian Eno-skiva där han återvänder till ambienten (som han i princip skapade med klassiker som Discreet Music, Music For Airports och så vidare) och som till råga på allt ges ut av elektronikabolaget med stort E – Warp – ger upphov till många funderingar: Hur har han arbetat i studion? Varför har han valt omslaget? Vad säger låttitlarna? Varför dyker det upp krautrock och minimaltechno mitt i alltihop?

Kort sagt. Att recensera en ny ambientskiva av Brian Eno är inte detsamma som att recensera en annan slumpvis utvald skiva av en ny artist. Det är för mycket kontextbråte med i vägen, så det kan bli svårt att höra musiken och ta den för vad den är.

Men försöker man göra det inser man att Small Craft On A Milk Sea är en ganska spretig historia. På gott och ont. Den rymmer romantiska pianoutflykter som i Emerald And Lime och Emerald And Stone som båda balanserar på fel sida kitschgränsen, krautigrockiga Horse och 2 Forms Of Anger som är uppfriskande för att de bryter av mot ambientlunken, men vars gnisslande gitarrer till sist blir ett ändamål i sig själva. De känns helt enkelt lite för cerebrala och uttänkta: ”här bryter vi mot det lågmälda”. Krautrock behöver ett hjärta för att gripa tag, och det erbjuder inte Eno & co i dessa två låtar. Därefter dyker det upp ett minimaltechnodriv i Flint March, som tyvärr inte får blomma ut tillräckligt under sin livslängd på en minut och femtiosex sekunder.

Bäst är det faktiskt ändå när skomakaren bliver vid sin läst, vilket i Enos fall innebär att han håller sig till ambienten. Men då på de punkter där han till skillnad från de stycken som blir för new ageigt kitschiga, svärtar ner musiken med ett underliggande mörker. Det är i det stillsamma, men ändå skavande och gnisslande som i Late Anthropocene och Slow Ice, Old Moon som detta album blir mest intressant.

Ambitionen att blanda genrer och komma med nya impulser är lovvärd. Tyvärr blir det dock lite för uttänkt. Gitarriffen hade suttit som en smäck om det inte vore för detta. Nu blir det cerebral jam. Logisk musik som saknar emotioner.

Läs mer om:

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry