Brötzmann x7

The Peter Brötzmann Octet
1968: The Complete Machine Gun Sessions
Atavistic, Unheard Music Series, Archive FMP 262CD (Border)
Sonny Sharrock/Peter Brötzmann
Fragments No 1-5
Okka Disk ODL 10010 (LP)
Peter Brötzmann, Joe McPhee, Kent Kessler, Michael Zerang
Guts
Guts
Chicago Tentet
American Landscapes 1
Okka Disk 12067
Chicago Tentet
American Landscapes 2
Okka Disk 12068
Peter Brötzmann, Mats Gustafsson, Ken Vandermark
Sonore
Jazzwerkstatt 13
Peter Brötzmann, Paal Nilssen-Love, Mats Gustafsson
The Fat is Gone
Smalltown Superjazz 138

Av: Thomas Millroth

Publicerad: lör, 2010-01-02 21:06

”Machine Gun” kommer aldrig att upprepas, det är svårt att i dag föreställa sig en konsert med samma laddning som Peter Brötzmanns oktett på Lila Eule i Bremen, där till och med tidpunkten spelade med, maj 1968. Ursprungligen gavs den ut på Brötzmanns bolag BRÖ, därefter på musikerdrivna Free Music Production. Engagemanget vävdes samman med viljan att kontrollera allt från musiken till skivan och distributionen. ”Machine Gun” var förresten Don Cherrys namn på Peter Brötzmann!

Omslagets starkt lysande maskingevärsskytt var en ironi. Jag kommer ihåg någon gång kring 1970 i Berlin, när jag frågade Sven-Åke Johansson och Peter Brötzmann om musiken och politiken. Vi vill inte vara politiska, vi vill skapa en musik som är en process, en musik som är ”Unverwertbar”, omöjlig att exploatera, svarade de. Det märkliga inträffade dock att vänstern favoriserade just denna musik – den ekade i jukeboxarna på de radikala studentfiken i Berlin! Den passade i en tid, då den tyska staten eskalerade våldet mot sina opponenter.

Men, är då ”Machine Guns” status lika mycket symbolisk som musikalisk? Jag tycker inte det. Musiken ”håller”, men har blivit ett slags ikon med samlarstatus. ”Machine Gun” återutgavs på CD 1990 av FMP inklusive alternativtagningar. När nu FMP:s gamla arkiv blivit tillgängliga, har amerikanska Atavistic gjort samma sak, men med ytterligare en tagning av titelspåret. Jag lägger märke till små förskjutningar. Dels uteblir ju magin med att utsättas för så våldsam musik, om man skall jämföra olika tagningar. Musiken förvandlas från aktivitet till samlarobjekt, den har alltså ändå blivit ”Verwertbar”.

Mina invändningar mot den amerikanska nyutgåvan är annars estetiska. 1990 återgavs det kända orangelysande omslaget med rätta proportioner. På den nya har typografin förstorats och färgen blivit rosa. Kanske ett tecken på olika anledningar att ge ut skivan!? Om man nu ville presentera ”Machine Gun” igen, varför inte kosta på sig ett bättre album med utförligt texthäfte, bilder, kommentarer, så att man kan fördjupa sig? Jag efterlyser mer engagemang än som ryms i en konventionell jewel box… Denna musik om någon vore värd det!

Konceptet till ”Machine Gun” lever kvar i Brötzmanns egen musik. På ett bra sätt. Till skillnad från många andra ältar han nämligen inte. Han vägrar slappna av, slå sig till ro och vara nöjd. I sitt spel är han lika kraftfull som någonsin, och han lyckas med mästerstycket att utvidga, fördjupa och intensifiera det. När jag åter lyssnar på ”Machine Gun”, hör jag ju tydligt hur mycket av Brötzmann själv den kollektiva dubbelkvartetten innehöll. Antagligen borde han länkas in i raden av musikaliska kreatörer, som använt gruppen som instrument genom att välja medspelare noga. Där finns en jazztradition, för i grunden handlar detta om jazz, med Duke Ellington, Count Basie, Charles Mingus… Och Peter Brötzmann. Med den skillnaden att vår tyske vän samtidigt är en av de bästa solisterna. Desto större konststycke att balansera detta mot medmusikernas uttrycksmöjligheter.

Hans betydelse för den stora ensemblen blir tydlig, då vi lyssnar på Chicago Tentet, som startade i mitten på 90-talet. Det var ett slags drömgrupp, där det bästa europeiska knöts samman med den då så vitala Chicagoscenen med namn som Ken Vandermark, Fred Lonberg-Holm, Kent Kessler och Michael Zerang. Mats Gustafsson kom tidigt in och sedan trombonisten Johannes Bauer, slagverksspelaren Paal Nilssen-Love och tubaisten Per-Åke Holmlander.

Ett särskilt kapitel är trumpetaren och saxofonisten Joe McPhee, som inte är direkt knuten till Chicagoscenen, även om han skivdebuterade 1969 på Clifford Thorntons Freedom and Unity (inspelad 1967). Han bidrar med en stark, bluesig och känslosam free jazz. Brötzmann-McPhee spelar på ”Guts” som om 2005 var 1970, och lyckas föra musiken längre, det är högt tryck, melodiskt och totalt extatiskt. Det är den bästa spräckjazz jag hört på år och dag. Det är som om intensiteten ökat med den stigande medelåldern i gruppen.

Temperaturen är hög också i trion, där Brötzmann rusar iväg med Gustafsson och Nilssen-Love. Här är det mer klang, ös och hårdblås, även om skillnaden är hårfin. Det som ”Guts” har är möjligheten att ösa ur de känslor som växer ur det sångbara, som kanske kan läsas som blues, gospel, American song book. Här lever det arvet oreproducerat, vilket gör ”Guts” så unikt idag. ”The Fat is Gone” är mästerstycket att spela kompakt och hårt från början till slut. På ”Guts” vågar musikerna stanna av ett ögonblick och andas i övertygelsen att den melodiska ton de då finner bär lika starkt som när de passerar ljudvallen.

LP:n tillsammans med gitarristen Sonny Sharrock är inspelad live 1989 och av en helt annan karaktär. Två egentligen konträra musiker möts. Det blir stundtals mer duell än duett, där båda ger och tar. Vi hör två solister som slåss om utrymmet på klassiskt jazzmaner. Och i samma tradition blir det en och annan transportsträcka, som oftast mynnar ut i explosivt kaos. Den här skivan visar Brötzmann som oslagbar muskelmusiker.

Låt oss återvända till Brötzmann och tentetten. ”American Landscapes 1 och 2” är två långa stycken späckade med solon. De dubblerade slagverken sätter snabbt fyr under brasan, och de håller den levande hela tiden. I tutti- och gruppspelen urskiljs varje individ med sin särpräglade personlighet. Jag lyssnar gärna på hur Per-Åke Holmlander vigt svingar sig på sitt stora instrument och lyfter fram medspelarna. McPhee ger sina tonslingor kraft i teckningen, men de är oväntade i linjen. Vandermark står fram i frijazzbaserat spel med tonkaskader. Bauer avviker med sitt punktvisa, distinkta och litet humoristiska trombonspel. Och så vidare. Det är inte självklart Brötzmann själv som står i mitten bland solisterna, men när han väl lyfter luren händer samma sak som i gamla ”Machine Gun”. Han lyckas stegra musiken, märkligt oförbrukad och erfaren på samma gång. I ensemblespelet känns hans idéer och närvaro. Och mer än en gång upplever jag den kollektiva tyngden i attacken och ett speciellt sätt att snudda vid ett tema, som blir som en aning, ja, kort och gott den musik han lade grunden till i ”Machine Gun”. Och jag måste lägga till: Chicago Tentet är sammanvävd med minnen av till exempel Frank Wrights musik genom McPhee och även Vandermark. På så vis knyter Brötzmann ihop säcken; han sätter sig tryggt i den musik han började spela – ett par år innan dubbelkvartetten fanns.

Saxofontrion i “Only the Devil has no Dreams” är annorlunda. Abstraktare. Rörblåsarna rör sig genom breda klanger, där friktion, dynamik, pausering spelar en väsentlig roll. Jag hade turen för fem år sedan att vara med då de tre samlades, tror jag, för första gången, och prövade Brötzmanns idé med en saxofontrio. Det var en märklig upplevelse, hur musiken genast kastade loss från sina föregångare, för olika saxofongrupper har det ju funnits, som för ett par dekader sedan oftast plågade och tråkade ut oss (undantag Manfred Schulze!). Brötzmanns idé visade sig vara klanglig, han rörde sig som i måleriet. Tätt, observant, dovt. En mörkrets trångföring. Den melankoli han kan utveckla på sin taragoto fick här sin klangliga utsträckning. Detta är musik för eftertanke, fjärran från spräck. Ytterligare en sida av gruppmusikern Peter Brötzmann.

Och vem minns inte Ellingtons, Basies eller Mingus smågrupper! Det är alltså i denna linje Peter Brötzmanns musik hör hemma. Förstås oefterhärmlig. Som sina föregångare…

(Publicerad 2007)

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry