Burton Greene, Laurence Cooke: A 39 year reunion

Burton Greene Laurence Cooke
A 39 Year Reunion Celebration
Studio 234 011

Av: Thomas Millroth

Publicerad: tors, 2015-03-05 18:20

Gamle rabulisten och ESP-musikern, pianisten Burton Greene. Hur minnet bedrar en! Gärna kommer jag ihåg en våldsam avantgardist, en rasande furie vid pianot. Så hör jag här en ganska försiktig herre med rätt stramt spelsätt. Ungefär som Cecil Taylor i långsammare stycken. Fast tråkigare. Då han gasar på och spelar rytmiskt, tätt, hårt, då fungerar det fint bredvid den hårt ösande och piskande trummisen Laurence Cook.

Det är ett manglande anslag, där tonerna jagas efter varandra.
Ibland liknar det Monk, men mycket mer disträ. Ofta låter det jazz i den traditionen men det är som om Greene var en postmodernist, som bara brydde sig om ytan och konturerna.

Det stannar sällan upp. Som bäst låter det när trummorna skevt bryter sig in i musiken. Då kan den bågna, gränserna håller inte. Men också här blir det lätt utslitet. Gamla manér som upprepas och svischar genom luften som bumeranger som varit på besök i förr i tiden.Den där envetenheten gillar jag hos båda.
Det är ruffigt, osofistikerat, men det är också fyllt av klichéer och manér. Och märkligt nog är intrycket jämntjockt. Jag är förvånad över vilket ointressant anslag Burton Greene har. Han litar på intensiteten, tätheten men förtätning, förändring uteblir.

Den som önskar gammaldags röj får sitt här och där. I längden är det ändå ganska enahanda. Något mer kunde den gamle veteranen ha åstadkommit. Fast det låter som det hade haft kul på 39-årsdagen. Ja, se gamla minnen. De sviker ibland, för inte kan det ha låtit så här på den tiden?

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry