Bushman's Revenge You Lost Me

Bushman's Revenge
You Lost Me At Hello
Rune Grammofon RCD2083

Av: Sven Rånlund

Publicerad: tis, 2009-09-29 12:35

Det vore långsökt att påstå att Bushman’s Revenge andra platta ”You Lost Me At Hello” påminner om Archie Shepps ”Fire Music”, om det inte vore för titeln. För visst är det fire music denna norska trio ägnar sig åt, med elgitarristen Even Helte Hermansen som själva bensinen som slår lågor på den brasa bassisten Rune Nergaard och trummisen Gard Nilssen bökar ihop.

Powertrio alltså, med musiker som trots sin ringa ålder – alla är 25 – har enorma mängder musik i bagaget. Liksom bolagskamraterna i Scorch Trio, Shining och MoHa! vägrar de vårda frijazzen i sin egen musik, istället skickar de fram långtradare med bredbent gitarrock, blytung stonerrock och glödande heavymetal. Det är svårt att framför allt inte tänka på Jimi Hendrix Experience, Hermansen leder och släpper gitarren fri på liknande vandringar i sidled och ut och in ur låtformatet.

Men musiken leker bara skenbart med rockens bullriga roller. Det blöder också ymnigt av jazzimprov i Nilssens fysiska trumspel, ofta tungt och fjäderlätt på samma gång. Och Nergaards basmangel är förrädiskt enkelt, där finns både funkig punch och ett nervigt malande som spräcker musikens sömmar. Det är inte ljusår från Paal Nilssen-Loves och Ingebrigt Flatens eldiga samspel, fördenskull inte alls utan originalitet.

Inledande ”Count The Notes In Your Head” är Black Sabbath utan Ozzy, okej, med lite busigare gitarrspel än Tony Iommis. På ”Bølehøgda Rock City” börjar det skeva, basen karvar staccatoartade spår i vad som kunde vara verser och tunga riff men rymmer mer osäkerhet än så. ”No Sleep ’till Hammerfest” börjar som en trögstartad Motörheadlåt, faller efter en fem minuter in i ylande distfusion och landar i ren rundgång medan Nilssen tar sig utrymme för ett hederligt trumsolo. I ”Ginsberg” blir Even Helte Hermansens gitarr till en sexsträngad saxofon à la Albert Ayler som gnager fram en brötig, bönande soloslinga. Det är vackert, rått, tjurigt, skört.

Med full volym som grundinställning har Bushman’s Revenge på några låtar valt att intressant nog rikta energin inåt. På titellåten ”Hell Is For Hello” darrar kontrabasens stråke på egen hand inkilad i ett stort, ambient klangrum. Dynamik uppstår på det där egensinniga, norska sättet.

Som avslutning bjuds ”Champagne For My Real Friends”, en charmig slagdänga med distad wha-wha-gitarr, stora, svulstiga ackord och en hejig läktarkör som sjunger ”na na na”. Är det smart, töntigt, modigt? Kvittar för mig, det är en festlig final på en sällsynt lycklig skiva.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry