Butcher / Sanders: Daylight

John Butcher / Mark Sanders
Daylight
Emanem 5024

Av: Thomas Millroth

Publicerad: tors, 2012-05-03 20:42

Ett album som är ett demonstrationsexempel på fri improvisation. John Butcher har av någon märklig anledning aldrig hamnat i fokus i den frijazz, som alltmer hamnar i rampljuset. Snarare har han sökt sig till olika musikaliska utmaningar, vandrat från kompis till kompis för att ompröva sin musik. Han slår sig inte ner med uppnådda segrar. För något sådant borde han väl kunna göra, engelsmannen som ju länge hörde till John Stevens och Spontaneous Music Ensembles innersta kärna.

Att räkna upp alla som Butcher nu har spelat med är en lönlös vem är det-uppgift inom friform. Mark Sanders är känd från sina samarbeten med Peter Brötzmann, Oren Marshall och Augusti Fernandez. Bland mycket annat. Här hör vi honom rota runt i ljudbagen på ett sätt som Raymond Strid lärt oss i Sverige. Det är ett sätt att markera, dröja, vänta och locka. När så instrumentalisten hakar på är slagverket där och förgyller, färgar, fångar.

Både Butcher och Sanders kan använda instrumenten okonventionellt, omvärdera dem. Men de har valt att gå in i kärnan i sina konstnärskap. Butcher spelar sin sax på det där dekonstruerade, litet struttiga vis som är så typiskt för brittisk impro, eller åtminstone var det. Det hade sin början i viljan att slita sönder melodilinjerna, ett sätt att undvika, där man hamnade under den konsumtionsvänliga musikens radar.

Men väl där utvecklade musiker som Butcher sitt spel till ett flödande mästerskap. Att plocka sönder var inte längre några risker, det var inte att undvika, det blev i stället ryggraden i instrumentet. Resultatet är som här. Butcher spelar sopran och tenor med en ton som i mångt och mycket både överträffar och liknar klassiskt skolade musiker. Men det som där kan låta pressat är en vardaglig samtalston hos Butcher.

De två har nöjt sig med att bara spela. Övertonerna i saxen gifter sig lystet med de ilande ljuden när stockarna dras över cymbalerna. Rytmerna rullar i tenorens mellanläge medan de distinkta slagserierna slår som tennisbollar mot Butcher. Han inte bara tar dem alla, han returnerar, inkluderar och verkar lycklig. Vart och ett av de tre styckena startar i en klangmix, som förs vidare i olika långa resor genom ljuden. De kan bära fram dem med elegans, stil, ja, faktiskt stil, för det är det numera, och starka personligheter. Saxofonens distortioner och rusningar omfamnas av suveränt rörligt och lätt trumspel.

Stundtals tar de två med oss till främmande världar. Ändå är det bara deras gamla vanliga friform med djupa flikar in i frijazzen, som de bjuder på. Många andra gör fler ljud, men just inga spelar på detta vis. Så njutbart och självklart. Daylight är ett album att lägga in under friformens ljusaste ögonblick. Självklart. Tänk att denna musik kunde vara så lycklig.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry