Catherine Christer Hennix The Electric Harpsichord

Catherine Christer Hennix
The Electric Harpsichord
Die Schachtel DSART10

Av: Magnus Nygren

Publicerad: sön, 2011-02-20 04:00

Det dröjde nära 35 år för svenska Catherine Christer Hennix mästerverk The Electric Harpsichord att komma på skiva. Naturligtvis tråkigt att det skulle ta sådan tid, men nu när den är här är det bara att lyssna och njuta. För det är 25 magnifika minuter som ges ut, inspelade i mars 1976 på Moderna Museet i Stockholm, ett ”kort” utdrag från en konsert som lär ha pågått i 48 timmar. Faktiskt den enda gången som stycket spelades.

Den storartade rikedomen i Hennix ljudbild är det som förvandlar min inledande fascination till att jag fullständigt uppslukas. Med ett, enligt Henry Flynt, stämbart Yamahakeyboard i harpsichord-läge, inställt efter den skala som återfinns i ragan Multani plus två bandspelare för att skapa delay, formar hon ett eget vibrerande universum. Eller kanske är det vårt universum hon tolkar? Mytbildningen finns där och bakom stycket står dessutom en mycket avancerad matematisk modell (Hennix blir senare professor i matematik). I en intervju i den brittiska musiktidningen The Wire säger hon ”The whole universe can be understood as just one single vibration” och beskriver hur allt runtomkring oss vibrerar: atomer, vakuum och hela kosmos. Ljudens vibrationer kan då också påverka våra kroppars vibrationer och Hennix jämför med flytande läkemedel: ”You are exposed to sound as you are exposed to a liquid, and it might change your ground state, and you go from one state to another because you are exposed to this radiation of sound.”

Systemtänkande inom musik tenderar ofta att skymma det som faktiskt händer i kompositionen, oavsett om den är noterad eller improviserad. Så ej i detta fall, här ger det ett kittlande mervärde. Rimligtvis borde ju våra kroppar påverkas av ljudliga vibrationer, tänk bara på hur exempelvis värme styrs av rörelserna i ett ämnes atomer, ju mer rörelse desto varmare blir det och vid den absoluta nollpunkten står det helt still. Hur mycket vi faktiskt påverkas av musikens vibrationer – biologiskt, fysikaliskt, psykologiskt eller på annat sätt – har jag ingen vetskap om. Men bara tanken är tveklöst spännande...

I The Electric Harpsichord möter flera musikaliska lager varandra. Det finns en grundläggande drone som fylligt pulserar som en kosmisk bordunton, ett svävande fundament som drabbande sveper ut över rummet. Över det ett enstavigt formande av ”harpsichord”-toner som glittrar och tyngdlöst hummar. Tillsammans blir det en organism med egen lyskraft och föränderlig form. En kosmisk andning.

Det är fascinerande hur formulerade tankar har svårt att leva kvar under lyssning. De vittrar sönder, trängs undan av en meditativ känsla. Ragakänslan är uppenbar, stycket är dessutom tillägnat Hennix guru Pandit Pran Nath, som också hade starkt inflytande på Terry Riley. Släktskapet med La Monte Youngs musik är också tydligt, inte bara i frågade om längden på originalverket utan även på de drömska inslaget. Om man skulle umgås med The Electric Harpsichord i två dygn är jag övertygad om att dröm och verklighet skulle flyta samman till ett helt konturlöst tillstånd.

I en samtid där dronen har en mycket stark ställning inom den experimentella musiken är det viktigt att Hennix verk nu görs tillgängligt. Inte som någon svensk experimentalyra och inte som ett statement på att det var bättre förr. Snarare är det ett viktigt verk att inspireras av, att avlyssna och glid in i. För det finns faktiskt inte så många fulländade dronande verk att tillgå.

Skivan är släppt av det italienska skivbolaget Die Schachtel i en box med ett nära 60-sidigt häfte med två dikter av La Monte Young, en text av Catherine Christer Hennix och en essä av Henry Flynt. Mycket fin.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry