Catherine Jauniaux, eRikm: Mal des Ardents, Pantonéon

Catherine Jauniaux, eRikm
Mal des Ardents / Pantonéon
Mikroton recordings cd 21 / 22

Av: Thomas Millroth

Publicerad: sön, 2013-11-24 21:18

Någon recensent på nätet skrev, att inga recensioner ska börja med ett omdöme, men vederbörande var så tagen av denna dubbel-cd, att han måste börja med att redogöra för sin omskakande upplevelse. Jag håller med.

Länge, länge har jag undrat, varför belgiska Catherine Jauniaux förblivit en så väl bevarad hemlighet. Var har herrar – för det är det mest – festivalarrangörer haft öron och hjärna, då de undvikit Jauniaux? En handfull skivor är allt den nyfikne kan höra av henne.
En handfull. Men vilka skivor!

Med Ikue Mori 1992 blev hennes röst en grotta av skräck, ångest och existentiella ljud, en svävande saga av otroliga stämbandsuppvisningar. Makalöst, Vibraslaps är en av Moris bästa plattor. Eller Jauniaux' tour de force från 1983, Fluvial. Vilken annan musiker som helst som gjort ett sådant album, hade varit en legend. Om det varit en ”han” vill säga. Jag tror faktiskt det.

Den sceniska röstkonst hon gjorde på Fluvial tillsammans med Tim Hodgkinson, Lindsay Cooper och några till i kretsen kring före detta Henry Cow är helt outstanding. Varje nummer är tätt som ett teaterstycke. Hennes talsjungande, klagande, skrapande, virtuosa röst kopulerar vildsint med de andra instrumenten. Eller visar skamlöst upp sig i hela sin lysande kroppsliga ensamhet.

Av alla imposkivor jag hört och har sätter jag nog Fluvial främst, och jag vågar efter litet eftertanke, säga att den är i jämnhöjd med klassiker som Schlingerland och Machine Gun. Jag överdriver inte. Så bra och så unik är nämligen Catherine Jauniaux. Improns bäst bevarade musikaliska hemlighet.

Impro förresten, redan på 1980-talet hade hon både placerat sig som klangimprovisatör bland de bästa, röstförnyare som få och sprängt alla gränser. Hennes talsång låter som nonsenschansonger, visor, rim och ramsor för att i nästa ögonblick explodera som få improvisatörer alls kan – oavsett om det är röst eller instrument.

Här presenteras nu Jauniaux med ett par konsertinspelningar från 2000 och 2010 tillsammans med elektronikmultispelaren eRikm. Mer välkommet kunde ett album inte vara!

Det haglar av småljud, gnissel, turntables, livesampling i svindlande blandning med hennes utlämnande röst. Och det tecknar en fortsättning mer på Fluvial än Vibraslaps. Det sångbara, vältuggade, småkrossade språkligt ljudliga är detsamma.

De här två cd-skivorna är bara utgivna i 300 ex i all den anspråklöshet som tillkommer denna väl bevarade musikaliska hemlighet.

Catherine Jauniaux låter som en mix av Maggie Nicols, Phil Minton, på många vis också en föregångare till Margaret Kammerer, och hon är för övrigt på långt håll, men det vet hon nog inte om, besläktad med Karin Rehnqvists vokala musik. Ja, ibland låter hon som de stycken av svenskan som utgått från en baklänges spelad sång.
Hon låter som allt detta färgad av andetagen i Evan Parkers saxofon, häxljuden i Ikue Moris elektronik. Bevarat i hennes stämband och munhåla.

En ständigt växande ljudorganism som får näring av stämbandens och munhålans ljud samt en ovanligt intelligent uppsprucken säck av språkljud.

Här presenteras två konserter. Den senaste från 2010 innehåller nio improviserade stycken. Trycket är enormt, tätheten mellan alla elektroniska ljud och hennes öppna stämma, där en ström av franska ord, meningar, avbrutna utrop, hittepåslingor, där bara den vokala smaken i vokalerna gäller. Det är svindlande.

Hon rör sig i och andas de sista årtiondenas improvisationskonst. Men imiterar icke. Däremot suger hon i sig och spottar ut med friskt humör. Det är mäktigt att lyssna till hur hon ivrigt tuggar sönder språket samtidigt som alla munljuden smackar med. Vi känner igen det från till exempel Mats Gustafssons bästa impro-stunder. Men här görs det med stämband, tunga, läppar, kinder. Och det franska språkets alla ljudklanger bjuds in att dansa med tills morfemen ligger som krasande grus på golvet. Eller sprakar som stjärnfall.
Ytterst få instrumentalister har jag hört i liknande musikexpeditioner.

För upptäcktsresor är det: Catherine Jauniaux tar med publiken på en färd in i det okända, där få spelare tidigare varit. Hon saknar inte humor. Ibland är det uppsluppet som hos Sven Åke Johansson.
Men hon saknar inte heller allvar och rötter. Dramat är ständigt närvarande.

På den tidigare konserten från 2000 med sjutton stycken improviserar hon gärna gungande, svidande melodier i trasig tappning. Här hörs vemodig yiddish, molltonade franska chansons. Och dessemellan sönderkrasade, nertuggade musik- och språkstycken där ändå aningar av gärna eftertänksamma melodier och klanger dröjer. Men allt material behandlas som funna objekt, som tas in i hennes egensinniga vokalkonst. Hennes ord och musikkvarn.

En annan intressant sida av de här två albumen är hur suveränt alla möjliga småljud, dessa elektronikens och minimalismens käpphästar, lever upp. De dirrar som tidiga gräshoppor, de morrar, knastrar och susar. Upplivade av att aldrig dyka upp utanför något sammanhang. Alltid sitter de klistrade och kladdar sig fast i rösten. Hennes röst blir en analog kropp till alla dessa pyttesmå ljudkorn. En surrealistisk kollagekonst med ett färgspektrum från mörkaste violett till infrarött. Tillsammans växer elektronik och röst till en väldig kropp.

Jag har nästan aldrig hört något liknande sedan Jauniaux själv lät rösten växa ihop med Lindsay Cooper och Tim Hodgkinson. Eller då hon förenade sig med Mori. Ofta är så här överväldigande intryck inget att hänga upp omdömen på. Men nu tror jag ta mig tusan att jag vågar påstå, att dessa två cd hör till det allra bästa jag hört i år, och dessutom står fram som unikt bredvid det mesta annat som gjorts under många årtionden inom impron. Allt känns bara så naturligt, inget är sökt, inget pressat. Det bara är som ett alldeles eget flöde.

Dessutom har Jauniaux och eRikm med osökt enkelhet kalligrafisk skapat ett av de bästa och mest kongeniala omslag jag sett. Inget för att imponera, bara ett eget tecken för musiken. I min skalle dyker upp ett par poeter, som kunde vara valfrändskaper: Ernst Jandl och Friederike Mayröcker. Det är också på samma poetiska nivå denna musik befinner sig.

Så här skrev Friederike Mayröcker: ”dra ut en främmande flik och göra något eget av den.” Så här hörs det!

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry