Cecilia Persson: Open Rein

Cecilia Persson
Open Rein
Hoob Records HOOBCD 040

Av: Thomas Millroth

Publicerad: tors, 2014-01-23 17:40

Det här kallar jag musikalisk resa. Då de tio styckena klingat ut dröjer Cecilia Perssons avmätta, välskulpterade pianospel kvar länge i en liten repetitiv figur som litet torrt konstaterande klistrat sig fast i hjärnan. Vägen dit har varit rätt svindlande, litet allvarlig, ibland eklektisk, för att jag råkar känna igen en del av vägmärkena från min skivsamling. Här finns några drag av Frank Zappa, men ännu mer tänker jag på de jazziga dragen i gruppen Paavo, där hon ju också spelar. Och en hel del känns bekant från både konstmusik och jazz med konstmusikaliska ambitioner. Då dröjer klangerna i stora block, där de enskilda bitarna förskjuts mot och från varandra. Den typen av musikaliska kontinentalplattor som glider över, under, mot, förbi varandra känns som en geologisk omskrivning av hela albumet.

Och på denna skälvande yta utspelar sig musiken. Cecilia Persson själv är en distinkt, överrumplande och generös pianist. Där finns något särskilt i anslaget, tajmingen och den litet torrskeva melodiska uppfinningsrikedomen. Återhållet och just därför så rikt. Inget flöde eller ös, bara koncentrerad outspädd energi rakt igenom.
Torrhumoristiskt också.

Det är grunden och de tydligaste utväxterna på detta organiskt sammanhållna album. Så är där de andra musikerna, som alla lockas till rykande solon och täta ensembler. Saxofonisterna Per Texas Johansson och Fredrik Ljungkvist dyker upp här och där, vid något tillfälle tillsammans. Här hörs de vassa slingorna, det koncentrerade tonöset, men också klarinettlinjer som är skarpa som teckningar av silverstift.

Mattias Ståhls vibrafon ger ibland musiken en känsla som leder till strömmarna kring ESP i mitten av 60-talet. Klangerna blir som små byggnader med många öppningar. Trumpetaren Eivind Lønning överraskar med skarpa, råa inpass. Och klangen blir alldeles särskild i de fyra stycken där Olof Wendels marimba bubblar runt, särskilt i öppningsstycket där Peter Nilssons slagverk är extra plåtigt. Och blåsarna gälla så det skär hål i himlen. Cecilia Persson spelar en jazz med stora anspråk. Det gör hon rätt i.

Och hon har lagt sig vinn om att ge styckena väldigt åtskilda klangbilder. Jublande, abstrakta, blommande, energiska, dröjande, minimalistiska, rytmiskt pockande, skärande, skriande, ja, vad ni vill. Att en del hörs som ekon har bara med energier att göra, bränsle från då till nuet. Varje stycke skjuter hon framför sig som möbler i ett rum, som ständigt möbleras om. Det är en övertygande och mycket egensinnig debut.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry